Fars som fungerar för alla

Komikerduon Kesselofski and Fiske utannonserar sin senaste pjäs Desperate Acts som en actionspäckad fars som utspelar sig i puben från helvetet, som i det här fallet är stadsdelen Clapton i nordöstra London. Och låt mig säga det på en gång: jag har mycket stora problem med farser och den typ av humor de oftast representerar. Kesselofski och Fiske har något att kämpa emot.

Handlingen rör sig kring en sunkig pub som av en tillfällighet får stå värd för en busslast svenska turister som vill se det genuina London och förväntar sig en afton med Music hall, en konstform som i det verkliga England hade en topp kring första världskriget och som sedan dess har självdött i maklig takt. Icke desto mindre gör pubägaren Mc Docherty, spelad av John Fiske, ett tappert försök att servera turisterna habil estradunderhållning med tillhörande utskänkning med hjälp av sin barman Terry och en rad lokala original, samtliga spelade av Paul Kessel.
Desperate Acts spelades i höstas i England, Uppsaladuons hemland. När pjäsen nu ges i Uppsala har den alltså rört sig från hemmaplan till hemmaplan, vilket måste sägas vara karakteristiskt för duon som rutinerat spelar på föreställningar och schabloner om och från såväl det engelska som det svenska.

Det blir ett högt tempo i en maklig takt. Det senare beror på att duon är så samspelt efter många projekt tillsammans att de konfliktlöst kan kasta sig från den ena situationen till andra utan att behöva tvivla på var de har sin partner. Att vara för bekväma med varandra kan förstås också vara en risk, men för Fiske och Kesselofski är den gemensamma rutinen bara av godo.
Sketcher avlöses av ordvitsar och sångnummer, och då och då får publiken en liten dos av den action som har utlovats. I sista akten görs dessutom publiken till aktiva deltagare på ett mycket handfast sätt.
Skämten kastar sig från högt till lågt och kängor delas ut åt alla möjliga håll, och ramhandlingen visar sig också innehålla en allvarlig samhällskritik.
Graden av rolighet varierar. Själv drar jag ganska ofta på munnen, medan flera stycken på raden bakom kippar efter andan i stort sett hela tiden.
Slutsatsen blir att också den som inte gillar farsen som form kan se Desperate Acts utan sura uppstötningar, och om du är förtjust i genren, då är detta förmodligen precis din kopp te.

Fars som fungerar för alla

Desperate Acts på Reginateatern är en fars som fungerar också för den som inte gillar genren, skriver Sebastian Johans.