Färgstarkt om frihetslängtan

Småländskan från förlagan låter inte som den brukar, när Riksteatern och Regionteatern Blekinge Kronoberg gästar Upsala stadsteaters Stora scen med sin uppsättning av Vilhelm Mobergs utvandrarserie. Här talas bosniska, serbokroatiska, arabiska, ryska, ukrainska, göteborgska, ädelskånska och till och med rövarspråket. Regissören Farnaz Arbabi har i sin dramatisering av romancykeln om den svenska emigrationen från Ljuders socken 1852 till det förlovade landet i väster vänt på kuttingen flera gånger om. Inte bara språken är annorlunda. Dagens motsvarigheter till Karl Oskar och Kristina kommer från Bosnien respektive Serbien. Den religiösa överheten har i den här föreställningen inte längre kristna förtecken. För Robert och Arvid, som varit barnhemsbarn i det forna östblocket, är det kompakta politiska förtrycket förevändningen. Och för samtliga är Europa deras drömmars mål med bilar, mobiltelefoner och euro.

Det har inte varit alldeles lätt för Farnaz Arbabi att hitta överensstämmelser i dagens värld till livet i en Smålandssocken för drygt 150 år sedan. Sverige är inte riktigt vad Amerikas förenta stater representerade vid en tid då det gamla bondelandet i Europas utkant stod för ofrihet, fattigdom, missväxt och svält. Inte heller har individualismen och tilltron till den egna förmågan hos Moberg gått att överföra utan problem. Vid några tillfällen, som när Robert och Arvid räknar upp all överhet som kampen gäller, låter det som agitpropteater när det begav sig, av enklaste slag från kommunismens glansdagar. Men i stort har det ändå blivit ett klurigt grepp som stämmer bättre än man kunde tro.

Mest synliga är svårigheterna före paus, där berättandet blir alltför rapsodiskt och nästan förutsätter att historien i grova drag redan är bekant. Den röda tråden känns lite väl svag, när föreställningen skildrar Kristinas och Karl Oskars möte, giftermål och de olika turerna från beslutet att utvandra till framkomsten till det nya landet. I den här versionen är det Karl Oskar som väcker idén och inte Robert. Den senare ansluter under färden. Karl Oskars målmedvetenhet står mot Kristinas tvekan. Arvids och Roberts upplevelser från barnhemmet blir dock lite för utdragna under den i ett ojämnt tempo framförda uppsättningen. Och föreståndarinnan framstår mest som en inlånad kommandora från en annan historia med Smålandsförankring.

Efter paus tätnar dock skeendet. Inte minst för att skådespelarna tar spjärn i sina roller mot ett yttre hot, frågan om de skall få uppehållstillstånd eller inte. Däremot får väl händelserna i samband med ankomsten och den bakfulle passkontrollanten knappast kunna tillgodoräkna sig någonting annat än poäng för hög hippfaktor. Det finns likaså plats för en viss tveksamhet, när lasermannen jämförs med indianerna. Här träffar föreställningen ohistoriskt bredvid målet. Slutscenen med fundamentalismen som gör sig påmind hör dock till det mest tänkvärda. Här ligger iscensättningen för en stund på en kurs som diskuterar det stadium där friheten blir för farlig och i stället upplevs som ett hot.

Det man dock tar till sig med öppna sinnen är det många gånger om härliga scenspråket. Som när det fungerar som bäst med hjälp av Jenny Kronbergs scenografi flödar över av färg, rörelser, ljud och välvalda grupperingar. Bland skådespelarna är det svårt att annat än falla till föga för Iso Porovic Karl Oskar, en reslig pinje som axlar rollen av helsvensk fura och ingenting hellre vill än arbeta. Med Suzanna Santracs Kristina och dennas tillbakadröjande blick får all hemlängtan och den mentala omställningen hos invandrarna en representativ företrädare. Mina Azarian har som Ulrika tagit med sig sitt välsmorda och frimodiga munläder från Västergöl och ger pjäsen en ofta välfungerande pulshöjning. Ali-Reza Modjallal som sektledaren Danjel handskas varligt med den sortens religiositet som inte behöver några yttre åthävor för att bli respekterad. Lyckan som Danjel visar när han beviljats uppehållstillstånd får en gripande innebörd. Och hos Peter Perskis Robert finns en del skickligt förvaltade drag kvar från den drömmare som man gärna förknippar med förlagan.

Det är kanske inte alldeles säkert att Vilhelm Moberg, som hade uttåget ur Egypten till det förlovade landet från Andra Mosebok som förlaga för romaneposet, hade funnit sig helt till rätta i den dramatisering som nu kommit till stånd. Men att så mycket av mänsklig frihetslängtan från de fyra romanerna finns kvar, hade han nog ändå gillat.

Färgstarkt om frihetslängtan

Det är en okuvlig frihetslängtan som driver människorna i uppsättningen av Utvandrarna, som i tisdags gästade Upsala stadsteater, skriver Bo-Ingvar Kollberg.