Att städa upp i kvarlåtenskapen efter någon som har avlidit är en tacksam litterär infallsvinkel. Ett aktuellt exempel är Karl Ove Knausgård, som använder greppet i första delen av sin romansvit Min kamp. Samma sätt att ordna stoffet tillämpar Kjell Sundstedt och Niklas Hjulström i dramatiseringen av Kjell Johanssons romantrilogi De utsatta, fredagspremiär på Stockholms stadsteater. I förlagan, romanerna Huset vid Flon, som också givit pjäsen dess titel, och Sjön utan namn, ser intrigen lite annorlunda ut med syskonen Einar och Eva som huvudpersoner i varsin bok. Som eftergift åt de dramaturgiska kraven är det givetvis tillåtet att handskas fritt med en sådan uppdelning. Det sker här genom nedslag som ofta sätter sig över tid och rum och en uppmärksamhet som väger över till Evas förmån. Lisa Hjerténs scenografi ger förnämligt stöd åt detta förfarande.
Huset vid Flon är med utgångspunkt i den stockholmska förorten Midsommarkransen ett drama om det svenska folkhemmets framväxt och framstegstro. Om dem som blev kvar på vägen och om dem som bytte klass och i stället för att få ett gott liv hamnade i ett ingenmansland. Det är samtidigt en uppgörelse med ideal som bara i begränsad omfattning bestod provet vid mötet med verklighetens praktik. Ett framträdande motiv är dessutom diktningens, konstens och fantasins förmåga att besvärja en svårbemästrad tillvaro, som ofta kan vara tyngre än vad en människa förmår bära. Det kan behövas, så mycket som är skört, bräckligt och kännetecknat av utsatthet i den livskamp som pågår. Hos Kjell Johansson är därför skrönan och benägenheten att frisera verkligheten aldrig långt borta. Det finns mycket humor i persongestaltningen i hans böcker. Det har regissören Niklas Hjulström tagit fasta på i sin instudering.
Nära detta ömsinta sätt att handskas med av tillvaron rejält tilltufsade människor, finns också en diskussion om skillnaden mellan att förstå sammanhangen i det som har varit och att veta exakt hur någonting gått till. Att minnet fungerar selektivt och därmed kan vara stötdämpande är en av pjäsens ståndpunkter. De inblandade kommer ihåg olika detaljer, även om de var närvarande samtidigt när det hände. Här skiljer sig Evas och Einars upplevelser åt. Hos Eva fortsätter erfarenheterna från uppväxten att styra hennes liv. Det kan varken senare universitetsstudier eller social status som lärare göra någonting åt. Ytterligare ett tema i pjäsen handlar om lojaliteten medlemmarna emellan i en avvikande familj. Här utvidgas detta till att inte bara handla om beroenden och bindningar och ett spel om syndabockar inom en liten, sluten enhet. För Kjell Johansson och hans pjäsmakare är den sociala utstötningen ett samhälleligt fenomen, där några måste bryta mot gällande normer och somliga befinna sig längst ner i hackordningen som en förutsättning för de övrigas själsliga välbefinnande.
Även om föreställningen har en politisk grundton åt vänster, är det inte den som dominerar. Det gör inte heller det som förr kallades det sociala arvet. Och som trots att det borde ha en del att tillföra i dagens samhällsdebatt, för närvarande tycks vara avlyst från dagordningen. I stället bygger uppsättningen i hög grad på det ofta färgstarka persongalleriet. Ralph Carlsson i rollen som morfadern är en charmfull tvärvigg som läcker aggressivitet så fort han visar sig på scenen. Katarina Ewerlöf gör mamman i berättelsen till den sammanhållande hjälte, utan vilket ingenting skulle fungera. Jonas Hellman-Driessens Axel är ett känsligt porträtt av den som tvingas vara underst och som därför saknar utvägar. Hos Sven Ahlströms Sixten finns stråk av en stolthet, som blir till en hel överlevnadsstrategi. Värstingen Roffe, som görs av Mats Qviström, hittar till slut sin bestämmelse som bibliotekarie.
Samma oanfrätta inre kärna har även Lena Nilsson i rollen som Yvonne, en överlevare trots alla odds. Anders Johannisson har god hand med sin Einar, författarens alter ego, som trotsar all rädsla och hittar en tillräckligt fruktbar distans till förloppet för att tråckla sig fram till sin bestämmelse som diktare. Den öppna sårigheten hos Anja Lundqvists Eva är en på kornet fångad människa, imponerande gestaltad av skådespelaren, hos vilken det inre trycket till slut tar hem spelet. Och med Göran Ragnerstam i rollen som pappa Johan, fantasten och levnadskonstnären, får föreställningen det kraftcentrum med den orubbliga fantasin i högsätet som gör hela uppsättningen till en kärleksberättelse, som finner raka vägen till publikens hjärta. Det är så gripande och tankeväckande det kan bli.