Färgstarkt flyktingdrama

I Carl Jonas Love Almqvists tragedi Signora Luna från 1834 svarar de arabiska inslagen för inramningen till berättelsen om den blinda ­Signoran och hennes öden tillsammans med sjörövaren Abulkasem Ali Moharrem. Just den pjäsen har Jonas Hassen Khemiri valt som startpunkt för sin scendebut med Invasion!, som den gångna helgen premiärvisades på Stockholms stadsteaters Lilla scen.Det exotiska och avvikande var för Almqvist ett sätt att förstärka det melodramatiska i skeendet. I Hassen Khemiris pjäs är detta dock överflyttat till dagens samhälle och verklighet där invand­rarna är ett självklart inslag i allas vår tillvaro. Men fortfarande kan det annorlunda och främmande på sina håll upplevas med rädsla eller kanske rentav som någonting hotfullt.Det är därför ett listigt grepp, när föreställningen börjar med att utmana denna rädsla och låter såväl scenen som salongen delta i det inledande skedet. Riktigt hur det går till ger en viktig överraskningseffekt hos uppsättningen och skall inte avslöjashär. Att regissören Farnaz Arbabi blir så framgångsrik med sin provokation, är dock ett tecken så gott som något hur väl den här iscensättningen ligger i tiden som en välformulerad inbjudan till de nya svenskar som undrar vad det blivit av deras del av vår gemensamma verklighet i teaterkonstens värld.Pjäsen Invasion! kan lika mycket uppfattas som en samhällsdiagnos som ett välfunnet sätt att betrakta värderingar och attityder i det dagliga livet ur ett invandrarperspektiv. Den tillgriper de flesta i sådana här sammanhang förekommande berättargrepp allt­ifrån att vara en samhällssatir, en tv-show, en agenthistoria och en parodi till framställningssätt hämtade från de absurdistiska och groteska scendialekterna och från seriealbumens värld. Scenografen Zofi Nilsson har skapat en diagonal brygga från tak till golv. Denna i röda färgnyanser utformade catwalk ger också associationer till den glittervärld vars ideal inte är helt främmande för rollgestalterna.Just denna referenspunkt hos det här dramat om vilket liv som är mest värdefullt och eftersträvansvärt får det att sträcka sig till en nivå som inte enbart omfattar flyktingarnas tillvaro. I bakgrunden finns hela tiden underhållningsindustrins förebilder, och om man så vill de penningstinna hedonisterna kring Stureplan som ideal. Som om alternativa livsstilar till vår tids vanligaste narcissism över huvud taget inte existerade.Det betyder på samma gång att föreställningen långt ifrån enbart speglar en avgränsad etnisk grupps villkor. Utanförskapet i samhället gäller många fler, och därför blir Jonas Hassen Khemiris pjäs inte så lite ett språkrör för marginaliserade grupper över lag. Men självfallet är det den här gången flyktingarna från Mellanöstern som fått det största utrymmet. Samtidigt är det inte omöjligt att betrakta den Abulkasem från Almqvists drama vilken i olika skepnader färdas genom uppsättningen som ett slags Ahasverusgestalt, någon som ständigt är på flykt i likhet med sägnen om skomakaren från Jerusalem.Annars kan Abulkasem stå för nästan vad som helst. Från det invandrarnas språkbruk som redan avsatt synliga spår i det svenska ordförrådet till de resonemang som uppehåller sig vid paraboler, slöjor, hedersmord, självmordsbombare och terrorism. Dramats ironiska stråk drabbar här för övrigt det omättliga behovet av syndabockar och Abulkasem tilldelas skulden för det mesta inklusive den bristfälliga snösvängen i stockholmska Vasastan.Det genuint och förment svens­ka får också sin släng av sleven med innehav av Volvobilar, bostadsrätt, konsumtion av Kalles kaviar och renumeration på en daglig tidning som några avskräckande exempel, om än i en huvudsakligen ömsint infattning. Det man gärna hade velat se mera av är i så fall anknytningen till den svenska skolan och lärarnas utsatthet. Nu skymtar det mesta förbi i ungdomlig frejdighet. Därmed också sagt att en del av de problem som pjäsen behandlar nog hade vunnit på lite mera av fördjupning. Så som det kommer till uttryck i slutscenen med en asylsökande som bränner fingertopparna för att försvåra identifieringen.Ändå är det omöjligt att inte ryckas med i det väldiga flödet av spår och sidospår, sketcher och berättelser, drastiska infall och påhittiga scenlösningar, där även någ­ra av föreställningens tekniker är inblandade. De fyra aktörerna Shebly Niavarani, Bashkim Neziraj, Isabel Munshi och Bahador Foladi går i och ur de olika rollerna med smidig precision, parodierar, bedriver självironi, skyndar på förloppet, stannar till i eftertänksam begrundan eller ger uttryck för en mäktig och emellanåt gripande inlevelse. På så sätt blir det ett färgstarkt persongalleri som uppfyller scenen. Som invasion betraktad måste föreställningen betecknas som lyckad. För nog har man nu med en hel del mersmak upprättat ett brohuvud för fortsatta dramatiska projekt längs det här spåret.