Färgstark livsvandring bland det förflutnas skuggor

I romanen Din stund på jorden ställer Vilhelm Moberg den största av alla frågor, hur vi lever våra liv. Romanen utkom 1962 vid tiden för Kubakrisen och i ett världspolitiskt klimat i hög grad präglat av det kalla kriget och atombombsprovens terrorbalans.Moberg omarbetade själv romanen till en scenpjäs och det var detta manuskript som låg till grund för Finn Poulsens uppsättning för en del år sedan på Upsala stadsteater. Den minnesgode erinrar sig Iwar Wiklander i huvudrollen som den svenskamerikanske fastighetsmäklaren Albert Carlson. Genom Wiklander förmedlade rollen åtskilligt av den episka kraft av nästan bibliska dimensioner som finns i förlagan.Melodisk föreställningNär Leif Stinnerbom nu tillsammans med Susanne Marko gjort sin egen dramatisering av romanen för den uppsättning som i dagarna premiärvisats på Stockholms stadsteater är det i stället minnet, tidens gång och drömatmosfären som står i centrum. Resultatet har blivit en dansant, luftig och melodisk föreställning med tydliga förbindelsetrådar till bondedramat. Samtidigt finns i iscensättningen en vekhet, som man kanske inte i första hand förknippar med kraftkarlen och samhällsomstörtaren Moberg.Redan inledningen med Sigfrids död slår an ett känslosamt register. Men också sedan blandas sorgen över ett förspillt liv med saknaden efter den döde brodern till en stämton som ljuder hela föreställningen igenom. Och det utrymme som Sigfrid får under skeendets gång gör ställvis Albert rangen stridig om vem som är huvudpersonen.Men det som allra mest givit färg och must åt regissören Stinnerboms version är nog ändå folkmusiken, som intar täten långa stunder. Den inte bara beledsagar skeendet utan banar lika ofta väg för skådespelarna. Och här får i polskor, valser och låtar i marschtakt hela uppsättningen sin särskilda resonansbotten, temperatur och klangfärg. Medverkande musiker på bl a fiol, gitarr, klarinett och slagverk svarar för en hel konsert i föreställningen. Deras rytmiska och välstämda samspel ger teaterbesöket en alldeles egen kvalitet.Bondesvenska förankringScenografen Jacob Jakobsson har skapat en spelplats, som ger den huvudsakliga accenten åt pjäsens bondesvenska förankring. Här dominerar den karga småländska torvan med stenbumlingar, enebackar och stammar av fur och gran. Det är egentligen bara vattenspeglingarna över fondväggen, som antyder huvudpersonens kluvenhet mellan Stilla havets dyningar utanför Laguna Beach och Bjurbäckens stilla porlande i det för evigt förlorade barndomslandskapet.För annars har Stinnerbom och Marko i sin dramatisering lagt tyngdpunkten vid förlagans generationsmotsättningar och den nära relationen mellan Albert och hans storebror Sigfrid. Det betyder att det gamla bondesamhällets vanor och sedvänjor får gott om plats. Här är det traditionen som anger dagordningen tillsammans med religionen och tio guds bud. Likaså är lydnaden den främsta av dygder, mot överheten och mot föräldrarna. Agan betraktas som en kärleksfull del av det uppväxande släktets uppfostran och barn utom äktenskapet som en skam utan gräns.Men vid sidan av normer av det slaget som ägde bestånd långt in på 1960-talet, är det samvaron bröderna emellan som bestämmer förloppets gång. Här är Sigfrid Alberts stora förebild och trygghet. Desto mera omvälvande blir därför förlusten av den enda fasta hållpunkten, när Sigfrid kommer hem från volontärtjänsten vid regementet i Kalmar för att dö. Om man så vill kan man tolka Alfreds emigration till Amerika och fortsatta liv som en enda lång flykt från detta trauma.Bearbetning av barndomsupplevelserOch vad pjäsen därmed kan sägas åskådliggöra är en bearbetning av de upplevelser från barndomen som sedan dess har styrt och många gånger om lagt krokben för Albert i hela hans liv. Det är ett snilledrag hos Stinnerbom när han låter den gamle och den unge Albert uppträda i många scener tillsammans, ibland i dialog med varandra och emellanåt speglande varandras rörelser.Ingvar Hirdwalls gör sin svenskamerikan Albert med återhållna gester och eftersinnande tonfall. Ändå finns där avgrunder inombords av oförlösta drömmar och felslagna förhoppningar. Det är svårt att annat än beröras mycket starkt av denna av en inre och pulserande glöd så präglade rolltolkning. Tobias Hjelm i rollen som Albert i unga år har hittat fram till en synkronisering med sin äldre motsvarighet som är på kornet.Inte minst vittnar samstämmigheten i mimik, tonfall och känsloutspel om en lyhördhet av det enastående slaget.Carl-Åke Erikssons auktoritäre far utstrålar den fysiska råstyrkans makt lång väg, medan Lilian Johansson som modern går en skickligt utförd balansgång mellan glädjedödande religiositet och självutgivande kärlek. Claes Ljungmark gör som värvaren Farbror Nyström en småländsk gubbe i Döderhultarns efterföljd. Lis Nilheims Annie och Bergljót Árnadóttirs Ester, Alberts bägge exhustrur, skapar med sin amerikanska framtoning en effektfull kontrast till det bondsvenska. Och Odile Nunes Mrs Boles är med sin oro för mänsklighetens framtid en högst nutida gestalt.Undergiven hemmadotterAnknytning till dagens samhälle får föreställningen dessutom med Alberts bägge söner Albert jr och Andrew, gestaltade av Björn Wahlberg och Anders Johannisson, som gör sig till talesmän för den ena parten i skilsmässostriden. Richard Sseruwagis anarkist Bil-Jesus är som hämtad från någon pågående protestmanifestation utanför på Sergels torg. Agnes Hirdwall framställer övertygande en undergiven hemmadotter för vilken livsvalet aldrig över huvud taget funnits. Och Marie Robertsons Katrin personifierar med oemotståndlig inlevelse den första oskuldsfulla kärleken.Marika Lindström har clowntycke när hon rappar och går på som affärskvinnan Mrs Jeffers. Vad föreställningen äger av livståga får här rent fysiska uttryck. Också Johannes Bah Kuhnkes förmåga är betydande, när det gäller att skapa konkret närvaro åt pjäsens till ett känslomässigt plan förlagda underströmmar. Johannes Bagh Kuhnkes Sigfrid härbärgerar i sin rollgestaltning hela spännvidden mellan obändig livslust och vad tillvaron rymmer av tyngd och plåga. Det finns en självklar närvaro i dessa emotionella rörelser som berör rakt av, och den står inte ­Ingvar Hirdwalls förtjänstfulla tolkning av Alfreds roll långt efter.Många bottnarSå blir denna föreställning om livsvandringens villkor och bland det förflutnas skuggor både ett diskussionsdrama med många bottnar och ett sensuellt äventyr för alla sinnen. En rörelsemättad och färgskimrande stund på scenen med härlig musik.