Färgsprakande multikonstverk

Robert Wilsons teaterhistoriskt viktiga iscensättning av Peer Gynt kom aldrig till Stockholm. Trots engagemang från teatrarna strandade projektet på ekonomin. I stället firar Dramaten i samarbete med Stockholms Kulturfestival hundraårsminnet av Henrik Ibsens död med den mer transportabla TanGhost, en fri bearbetning av Ibsens Gengångare, ett drama aktuellt på vår nationalscen 2002 i Ingmar Bergmans regi. Några bergmanska djupdimensioner kan man dock knappast förvänta sig i Per-Olav Sørensens uppsättning, även om makarna Alvings erotiskt laddade dans med uppdragna knän bakom den hopkrupne sonen Oswald på scengolvet fastnar på näthinnan, precis som Pernilla Augusts och Jonas Malmsjös utdragna slutscen, där dödshjälpen i Bergmans version gestaltades som en gudomlig skapelseakt.Per-Olav Sørensens uppsättning skapas med ett team bestående av den argentinske tangodansaren Pablo Veron, skådespelare från Nationaltheatret i Oslo, scenografen Pavel Dobrusky och kompositören Sverre Indris Joner.Dramaturgiskt kan iscensättningen te sig tunn. Långa partier av Ibsens text finns kvar, exempelvis dialogen mellan Fru Alving och Pastor Manders (Øystein Røger), men de uttalas glatt och hurtigt, så att det blir uppenbart att en erotisk relation har funnits mellan de båda. Dubbeltydigheten försvinner. Redan Manders stela entré gestaltas komiskt. Den farliga bok fru Alving läser rutschas fram på golvet och Manders avvisande hållning är mera en konversationsakt än det svaveldoftade anatema som åtminstone förr i världen förekom i manderstolkningen.Optiskt betraktad är däremot TanGhost ett fascinerande och färgsprakande äventyr. Thorbjørn Ljunggrens ljusdesign är mästerlig. Det börjar med en serie gröna koncentriska cirklar i fonden och röda gestalter på scenen och fortsätter med ständigt ständigtvarierad videokonst med röda fläckar, gröna och blå golv och en och annan rökeffekt. Projektioner som för tankarna till rinnande vatten motsvarar det eviga regnandet i pjäsen. De sobert väldesignade stålmöblerna och de tunna vinglasen på bordet i Pavel Dobruskys scenografi bildar sval kontrast till dansen och kostymerna. Detta är en föreställning där bilden, inte ordet, är bärande.Ibsens dramer liknar sällan 1900-talspjäser. I stället får man söka sig exempelvis till Hitchcocks gastkramande filmer för att finna paralleller. Sørensen och koreografen Veron har gjort en annan upptäckt, nämligen affiniteten mellan konsekvensen i Ibsens nervkittlande intriger och den argentinska tangons inneboende spänning. Ensamma gestalter fångna i sina egna liv och sitt förflutna finns såväl hos Ibsen som i tangon.Den charismatiske Veron med sin dunkla framtoning och mörka hårman bildar navet i föreställningen. Han axlar den tunga bördan att gestalta kammarherre Alving, en figur som egentligen bara finns med indirekt, som gengångare, i pjäsen. Men i TanGhost hålls såväl patetik som tragik på avstånd och Veron lägger in avsevärt mera sexualitet än död i sina tangosteg. Av skådespelarprestationerna märks främst Anneke van der Lippes elegant nyanserade och ungdomliga fru Alving och Alexandra Archettis medvetet slampiga förtjusande Regine, båda fullt värdiga dans- och kärlekspartners till Veron.Sällan hör man teatermusik lika kongenial som Sverre Indris Joners. TanGhost är en tangoföreställning utan nostalgi. Tangon dyker först upp efter några ögonblick i discomusiken. Hiphopbeats och ett tydligt jazzsound gör musiken så spännande att man villåteranvända den hemma hos sig själv. Detta har även Rapid Productions underlättat genom att ge ut musiken på CD.Allra mest imponeras man av att varje effekt är exakt inpassad i multikonstverket TanGhost så att koreografin, ljuset, musiken, orden och icke minst tystnaden tillsammans skapar den interartialitet som man oftare hör talas om än ser på scenen. Allt är dessutom så välrepeterat att inte en gest tycks gå fel. Föga förunderligt är att TanGhost, som visats på olika scener sedan 2004, förutom i Norge, i höst även gästspelar i Finland, Kina, Tjeckien och Bulgarien.