Färgskimrande frihetsdrama

Det sovjetiska systemet i Moskva på 1930-talet med Stalins förtryck av den fria anden, nitisk byråkrati, censur, övervakning och rädda människor utgör den andliga atmosfären i Michail Bulgakovs livs- och mästerverk Mästaren och Margarita. Bulgakov skrev på romanen ända fram till sin död 1940. Men den utgavs inte förrän 1966-67, om än i stympat skick. I dramatiserat utförande har den blivit en teaterpjäs. I den skepnaden ges den nu på Stockholms stadsteater med premiär i fredags kväll.

Regissören Leif Stinnerbom har försett föreställningen med sin speciella signatur i ett färgsprakande utförande, mättat av rytmer och klanger. Ale Möller Band finns hela tiden med på scenen och bäddar in uppsättningen i ett mäktigt tonspråk med slagverk, flöjter, dragspel, tramporgel och många exotiska instrument. Västafrikansk sång ljuder omväxlande med vokala inslag på grekiska. Hela Stora scenen har blivit en skimrande resonanslåda i detta sagoäventyr i både dur och moll. Här är Tusen och en natts stämningar och utflykter i fantasins rike aldrig långt borta. Men där finns även myter från närmare håll. Faustsagan är en av dem. Liksom många öppna kristna anspelningar. Det är så nära ett gränsöverskridande allkonstverk i form och innehåll det går att komma.

Mästaren och Margarita är berättelsen om en författare som återdiktar evangeliernas skildring av korsfästelsen på Golgata. Självfallet får han inget gensvar eller gehör för en sådan historia i ett Sovjetunionen där partidoktrinen säger att Jesus aldrig funnits. Förläggarna, författarkollegerna och kritikerna tävlar om vem som med största eftertryck kan förkasta manuskriptet. Mästaren förmår inte stå emot förföljelserna, bränner sin utskrift och tas in på mentalsjukhus.
Samtidigt förlorar han kontakten med den kvinna som varit hans musa, Margarita, som inte ens vet vart hennes älskade försvunnit. Om han blivit dödad, fängslad eller deporterad. Ett inte ovanligt öde i dåtidens kommunistiska Sovjetunionen.

Men Bulgakovs textförlaga rymmer även en ramhandling som berättar om djävulen på besök i Moskva, dit han anländer med sina kumpaner Fagot, Azazello och Behemot. Den sistnämnda är en svart katt med en människas alla utförsgåvor. Djävulen, som går under namnet Woland, ser som sin uppgift att underminera det utbredda förnekandet av Jesu existens. Liksom den uppfattning som går ut på att hans själv är en fri konstruktion. Vad det handlar om är att både gott och ont är ofrånkomliga delar av människolivet. På så sätt blir Woland i första hand en välgörare, som finns med på scenen större delen av tiden och styr skeendet. Därutöver utför han också mera traditionella uppgifter. Den viktigaste av dem blir att anordna Fullmånens stora bal, där mördare, vampyrer, våldsverkare, häxor och brottslingar defilerar förbi. Men där även evangeliernas budskap om förlåtelse intar en framskjuten plats.

Det finns många stråk och bottnar i den här pjäsen med sin uppbyggnad kring olika uttryck för svart magi, trollkonster av skilda slag, upphävandet av naturlagarna och ständiga verklighetsförskjutningar. Scenografen Peter Holm har skapat en spelplats med fyra torn uppbyggda som stålskelett och ett från scenen upphöjt golv som medger vinklingar åt olika håll. Det ger följsam åskådlighet åt en verklighet som i en hel del avseenden avviker från vår vanliga. Som ett snilledrag vill man därutöver gärna beteckna valet att projicera akvareller av Lars Lerin i fonden. Genom dem får hela framförandet ett oändlighetsperspektiv som är lyhört avstämt mot de kosmiska stråken i det här dramat.

Visst finns där dova tongångar, plåga och lidande som vid interiörerna från mentalsjukhuset eller när det gäller såväl Mästarens som Margaritas förtvivlan i ett samhälle, där småaktigheten, oginheten, avundsjukan och ondskan dominerar. Eller när oberäkneligheten styr alla drömmer liksom även kärleken. Men Leif Stinnerbom har på samma gång lagt tyngdpunkten i föreställningen vid allt som är teater, utlöpare av fantasin och rena leken. Det betyder att Woland och hans hejdukar bildar vad som kunde kallas ett de fyras genuina busgäng, som ställer till oreda var helst de kommer åt.

Åtskilligt i den här uppsättningen har busstreckens alla attribut. Per Sandberg är magnifik i sin roll som Azazello med kindtanden utanför och en renodlad komikers alla utförsgåvor oavbrutet till hands. En mera sympatisk smådjävul har nog aldrig skådats. I rollen som Fagot gör Rolf Lydahl en trixare, som inte står Sandberg långt efter. Även här finns en resolut handlingskraft som går på tvärs mot det mesta och ser till att det lättsamma anslaget får gott om plats. Bergljót Árnadóttirs Behemot är en Trissegestalt som inlånad från Gösta Knutsons värld. Men med något vassare klor och inte lika flegmatisk, kunde man tillägga. Dessutom osårbar när hon utsätts för beskjutning från den motorcykelburna polisens sida.

Jakob Eklund är Woland i föreställningen och är en djävulsgestalt med stor förmåga till empati. Det inte minst övertygande hos Eklund är att han litar till rollens inbyggda demoniska förmåga, ställer sig själv på lite distans och ingriper med en varsamhet i uttrycket, emellanåt med ironin som hjälp, som blir mycket effektiv. Sven Ahlströms Iván är en på kornet fångad karikatyr av en poet som ställt sin diktargåva i det allmännas tjänst.
Med Ingvar Hirdwall får Pilatus i Mästarens roman tydliga drag av en diktaturens handgångne ämbetsman. Men där finns en sårbarhet på det inre planet som har en hel del att säga om det totalitära systemets omänsklighet. Detta senare får därutöver pregnanta genomslag i Åke Lundqvists omutlige överstepräst Kaifas.

Nämnas bör också Bashkim Neziraj, Tobias Hjelm, Robert Panzenböck och Marika Lindström vilka alla fyra, trots sina rollers begränsade omfång, dröjer sig kvar på näthinnan länge efteråt. Detsamma kan sägas om Thérèse Svenssons Natálja när hon byter skepnad från grå tjänsteande till uppklädd dam av värld.
Det finns åtskilligt av tyngd och plåga hos Philip Zandéns Mästaren, och det är svårt att inte tro annat än att Leif Stinnerbom haft författaren Bulgakov själv som förlaga vid personinstruktionen. Inte minst i det självförakt som blivit följden av omgivningens tryck.

Här finns ett tydligt samhällskritiskt stråk mot en överhet och en ideologi som förföljer allt som har med avvikelser att göra och därmed går miste om de mest sensibla själarna. I detta ryms även en allmängiltig, etisk dimension som inte bara är tillämplig på Stalintidens terrorvälde. Med Margaritagestalten kommer pjäsens kärlekstema till sitt fullödigaste uttryck. Frida Westerdahl ger rollen all önskvärd och nödvändig tyngd för att den skall kunna bjuda Woland motstånd och framstå som en verksam motkraft mot de överjordiska makternas lek med människorna. I det avseendet leder hela uppsättningen tankarna till ett drama från den grekiska antiken. Med människorna som marionetter i ett spel, där det är krafter mäktigare än de själva som styr. Men där också fantasin är nära besläktad, eller rentav identisk med friheten. Det blir till sist en ståndpunkt av det slaget som man vill uppfatta som Leif Stinnerboms främsta budskap med den här föreställningen.

Färgskimrande frihetsdrama

Uppsättningen av Bulgakovs Mästaren och Margarita på Stockholms stadsteater har blivit ett färgsprakande frihetsdrama, mättat av rytmer och klanger, skriver Bo-Ingvar Kollberg om den i fredags premiärvisade föreställningen.