Fantasirikt och enkelt

Masken med den långa luvan har ingenting att göra, så han tar och kryper lite. Strax träffar han på masken med det rufsiga håret, som gärna hänger med. De möter fler och fler maskar, alla med ovanliga huvudbonader, frisyrer eller andra kännetecken som är ganska ovanliga för maskar.

Maskresan handlar inte om så mycket mer än att det roligast om man är tillsammans. Mårten Hedman, ensam på scen förutom alla de korvliknande maskdockorna, drar ut på den enkla historien med fysiska krumbukter som ett tag mest verkar vara en nödlösning för att få ihop en halvtimmes teaterföreställning, men som efter en stunds tillvänjning känns helt naturliga. Publiken hade i alla händelser inget att invända.
Maskresan är teater för de ganska små, och dess styrka ligger inte främst i berättelsen utan i hur den öppnar möjligheter för publikens fantasi. Inkan Aigners scenbild öppnar sig mer och mer finurligt under föreställningens gång, Mårten Hedman går barfota omkring i den och låter den förändras medan han både styr historien och själv är en del i den. En pall blir med självklarhet en ställning till en hängmatta och ett duschmunstycke en fullmåne.

Med Mårten Hedmans direkta tilltal till publiken blir publiken också delaktig i fantasin och antagligen är det därför som föreställningen uppenbarligen fungerar både för mycket små tvååringar till barn som med råge passerat den övre åldersrekommendationen fyra år.

Fantasirikt och enkelt

Norrtäljegruppen Teater Hedmans Maskresan är en anspråkslös föreställning vars styrka ligger i hur den öppnar möjligheter för publikens fantasi, skriver Mårten Markne.