Folkoperans och Mira Bartovs ambition att förutom klassiker i ny skepnad presentera även numera mindre vanliga verk låter oss i höst ta del av Gounods en gång så populära Faust med hela tre sångarlag. Att verket till sist efter många födslovåndor blev en Grand Opéra av stora mått hörs redan i uvertyrens expansivt romantiska tonspråk: på Hornsgatan ges dock en betydligt bantad version både i omfång, idéinnehåll och musikalisk presentation. Anders Högstedts arrangemang (helt utan kör) fungerar dock förvånansvärt väl och orkestern klingar distinkt under Joakim Unanders ledning.
Mira Bartov har moderniserat och koncentrerat handlingen. Av Goethes ursprungliga drama, det komplexa livsverk han arbetade med under större delen av sitt liv, återstår blott ett avskalat skeende. Redan Gounods tonsättning sentimentaliserade Goethes idédrama och fokuserade mer på den kvinnliga huvudpersonen än på vadet och kampen mellan Faust och Mefistofeles. Även om också Bartov ser dramat som en lätt banaliserad uppgörelse mellan ont och gott, markerad av enkla slagord, understryks ett kvinnligt perspektiv i iscensättningen.
Till sist är det Marguerite, offer för Fausts olycksaliga överenskommelse med Mefistofeles på jakt efter ungdom och njutningar, som själv inser att kampen förs inom henne och att bara hon själv kan välja sin väg utan gudomligt ingripande. Konceptet öppnar för åtskilliga lärda diskurser men bortser från Faustgestaltens egna demoniska och allmänmänskliga existentiella dimensioner.
Uppsättningen känns tidlös och Monika Frelins överskådliga scenografi fantasifullt spännande. Även om teatraliska inslag förekommer håller föreställningen hög musikalisk klass. Särskilt imponerar Charlotta Larssons Marguerite som dramats fokus trots fina insatser av bland andra Nikola Matisics Faust och Johan Schinklers kraftfulle Mefistofeles.