Det är lite synd att det som J M Barries flygande sagopojke Peter Pan starkast förknippas med är ett syndrom, främst hos män, som går ut på att vara vägra ta det ansvar som vuxenlivet innebär. När jag ser Ramesh Meyyapans bearbetning av ”Peter Pan” på Gottunda Dans och Teater är det ändå raka motsatsen jag ser. En pojke ligger i sin säng och fantiserar om sjörövarskepp, men man anar också sorg och förlust – minnet av en förlorad mamma kanske? På nedre våningen sitter en känslomässigt frånvarande pappa och läser sin tidning. Vad som skulle kunna förena de båda i sorgen – exempelvis en kram – blir till aggression från pappans sida. Inte undra på att pojken ger sig hän åt dagdrömmeriets eskapism – han blev ju tvungen att växa upp alldeles för fort.
Allt detta lyckas Tyst teater – i första hand riktade till en döv publik – förmedla utan vare sig tal eller teckenspråk på bara några minuter. Ramesh Meyyapan har med effektiva visuella medel skapat en formidabel fantasivärld som förmår att berätta så mycket! Tillsammans med den sparsmakade scenografin som med ett par enkla handvändningar går att förvandla från pojkrum till piratskepp och videoprojektioner förmedlar ensemblen berättelsen med hjälp av en kombination av ordlösa teatertekniker som inkluderar pantomim och dockteater.
Och det är ett rafflande äventyr som tar form på scen. Ace Mahbaz Peter möter fen Tingeling, för övrigt snillrikt förkroppsligad med enbart ett grönt litet ljus, och snart flyger han över himmel och hav till landet Ingenstans. Han stöter på krigarprinsessan Tiger Lilly, spelad av Amina Quahid, som berättar om den fruktansvärde kapten Krok och hans destruktiva härjingar. Det dröjer inte länge innan kapten Krok med anhang dyker upp, som trots sin paranta steampunkutstyrsel och skräckinjagande manér i huvudsak är en komisk gestalt som råkar ut för dråpliga slapsticksituationer med sin inkompetenta kumpans (Mette Marqvardsen i en av flera roller) hjälp. Att Niklas Andersson dubblerar rollen som pappan och kapten Krok väcker så klart associationer om vad verkligen pågår i Peters psyke – är landet Ingenstans i själva verket en parallell värld som Peter skapat i sin fantasi för att konfrontera sina innersta fasor och sorger? Slutscenen när han återvänt till pojkrummet efter äventyret i Ingenstans och han möter pappans aggression med en kram är oerhört rörande. Kanske är det syndrom som ska förknippas med Barries fantasivärld snarare Kapten Krok-syndromet – när vuxna inte förmår att möta sina barn med ömhet.