Det är i dag inte helt lätt att hitta ett oantastligt förhållningssätt till det 1887 tillkomna dramat Fadren, skrivet ur mannens perspektiv. Där finns en samhällsordning genompyrd av patriarkalt tänkande. Att det är fadern som bestämmer över såväl familjens ekonomi som barnens yrkesval är så överspelat det kan bli. Könskampen med hustrun Laura som överlistar sin make Ryttmästaren och driver honom till mentalt sammanbrott och fysisk död hör likaså historien till. Regissören Philip Zandén får dock sägas ha hittat en osedvanligt fruktbar utväg ur detta dilemma för den uppsättning av pjäsen som hade premiär på Stockholms stadsteater i lördags kväll. Fotogenlampan, tvångströjan och slaganfallet finns visserligen med. Men i övrigt är det en mycket dagsaktuell, personlig och annorlunda iscensättning.
När Zandén satte upp Ibsens Ett dockhem för en del år sedan på samma teater lade han till en ramhandling, av vilken framgick att själva pjäsen utspelades i ett tillbakablickande perspektiv. I Noras minne och vad hon varit med om. Den här föreställningen har ett liknande grepp. Den bygger på en genial läsning av Nationaldiktaren anpassad för vår tid. Det är inte utan att Zandén på så sätt låter Strindberg komma in i en andra andning. Nyckelrollen blir dottern Bertha och tack vare Josefin Ljungmans sätt att gestalta den får texten en alldeles ny fräschör. Josefin Ljungman är närvarande på scenen hela tiden. Scenografin, formad av Peter Holm, avbildar den ateljé där Bertha är verksam. Och hela hennes konstnärskap handlar om att bearbeta det trauma som föräldrarnas skilsmässa en gång ledde till. Hon iakttar förloppet, deltar i det och målar det gång på gång. Det här är Berthas pjäs och hon är det av lojalitetskonflikter, utanförskap, övergivenhetskänslor och vilsenhet präglade barnet som kunde vara hämtat från vilken splittrad familj som helst i dagens värld. Och som fortfarande letar efter överlevnadsstrategier i en verklighet, som egentligen inte går ihop.
Mera än en utveckling där det ena leder till det andra är grundmönstret för den här uppsättningen en atmosfär av misstro och misstänksamhet, som når övertryck och till slut exploderar. Och där bägge kontrahenterna bidrar med bränsle. I början dominerar Ryttmästaren Adolf med sin manschauvinism och sina omöjliga värderingar. Mot slutet har Laura tagit över tyglarna med sina subtila manipulationer, sin kyla och sitt förakt. Zandén har på så sätt hittat en formel för att skapa balans i föreställningen med båda drivande i lika mån. Det är en maktkamp på liv och död med livsmeningen i pant.
Josefin Ljungmans Bertha reagerar på förloppet med uttrycksfullast möjliga kroppsspråk. Hon signalerar sin utsatthet med insjunkna axlar, med att vrida bort blicken eller vända ryggen åt det som pågår. Men det händer också att hon med trotsiga steg demonstrerar sin ovilja att vara med. Målningarna med faderns porträtt beskriver stadierna mot katastrofen. Först med ett vanligt ansikte, sedan med den djupaste förtvivlan och till sist med någon som är helt krossad. Ett av de allra mest gripande inslagen kommer när Bertha skriver ”hjälp” med stora bokstäver på väggen. Det här är ett själsdrama från en ung människas horisont. Och Josefin Ljungman är alltigenom lysande.
Det är inte Berthas fel att försöken att dämpa eller medla går om intet. I den här föreställningen, som tidsenligt skrivs Fadern, är de vuxna helt oförmögna att se sitt barn. Kjell Bergqvist framstår som odrägligt genomsyrad av sitt patriarkat. Innerst inne är han ett övergivet barn med oläkta sår från sin egen uppväxt. Gliporna är aldrig långt borta i detta skickligt utmejslade rollporträtt. Eva Röse som Laura är kluven i sin kärlek, fräck och förslagen, läcker aggressivitet, tar till tårar när så behövs och utnyttjar sitt förmenta underläge med stor framgång. Till allt annat blir uppsättningen på så sätt en mångbottnad studie i mänsklig styrka, där Röse visar prov på och kan använda hela sitt överrika skådespelarregister. Ulf Eklund står som en lite småklurig pastor för iscensättningens mera avspända inslag och detsamma gäller Lena-Pia Bernhardssons Amman, vars omsorg dock bara i begränsad utsträckning kommer Bertha till del. Jonas Hellman-Driessen i rollen som doktor Östermark kan ses som den professionella läkarvetenskapens tillkortakommanden när det gäller barn i nöd.
I Philip Zandéns tolkning av Strindbergs drama är empatin byggstenarna. Den är oavlåtligt fängslande. Teaterhösten har bara börjat. Frågan är om någon annan föreställning kommer att kunna överträffa den här.