Familjeordning i historiskt ljus
Även om Stockholms stadsteaters fredagspremiär på Den smala vägen visar en pjäs av ett huvudsakligen historiskt intresse, gläds man åt de goda skådespelarinsatserna, skriver Bo-Ingvar Kollberg.
Foto: Mikaela Westerholm
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det finns goda skäl att bereda denna plats åt författare från det sena 1800-talet, låta deras röster bli hörda också i dagens debatt och ge dem en scenisk återfödelse. Problemet är inte att de inte spelades under sin samtid, för det gjorde de. Utan för att de till stor del har glömts bort. En del av förklaringen är nog att samtidsdramatik med ett politiskt budskap eller en social tendens har en förmåga att försvinna ur repertoaren, när samhället förändras. Man kan ta ett mera näraliggande exempel, Vilhelm Mobergs Domaren, som skrevs så sent som 1957. Vilken teater skulle i dag lägga sin repertoar med denna pjäs om dåtida avarter det svenska rättssystemet?
Den som gjort grovjobbet för att kartlägga de kvinnliga dramatikerna under 1880-talets moderna genombrott i Norden är Uppsalaforskaren och teaterprofessorn Margareta Wirmark. I sin bok Noras systrar - Nordisk dramatik och teater 1879 -1899, som kom för några år sedan men borde ges ut på nytt, visar hon att det fanns gott om plats även för de kvinnliga författarna under denna tid. Och inte minst var det Ibsens Ett dockhem, som förlöste många kvinnors skapande och debattlust. Så många som ett drygt 100-tal av dem deltog i teaterlivet. Några exempel är Alfhild Agrell, Matilda Malling, Ann Charlotte Edgren Leffler, Amalie Skram, Minna Canth och Victoria Benedictsson. Det var dessutom en kvinna, Emma Gad, som var den flitigast spelade dramatikern. Av teatrarna befann sig Dramaten i täten med 29 pjäser av kvinnliga författare.
När Stockholms stadsteater nu ger den första föreställningen med alltför länge oförskyllt undanskymda kvinnliga författare, har man valt Frida Stéenhoffs aldrig tidigare uppförda idédrama Den smala vägen från 1910. Att pjäsen är av ett något senare datum än pionjärernas verk från decennierna tidigare, betyder att de politiska frågorna hunnit klarna och breddats. Frida Stéenhoff var engagerad både i rösträttsrörelsen, barnbegränsningsfrågorna och i hög grad de ogifta kvinnorna och deras barn och rättigheter inte minst ur ekonomisk synvinkel. Ändå har det av allt att döma berett Fanny Boëthius och Kajsa Isakson en del möda när de bearbetat pjästexten till vår tids krav. Det finns problemformuleringar i det här dramat som är påtagligt bundna till förra århundradets första decennier. Att skådespelet från början hade ett samhällskritiskt ärende och var ett debattinlägg, märks inte minst när de estetiska kraven underordnats de politiska. Sådana eftergifter kommer också till synes i personteckningen där sådant som varken är antingen svart eller vitt fått ge vika för det enkla och ädla.
Den smala vägen är ett drama om kvinnors vägval mellan den egna personlighetsdaningen och den gammaldags borgerliga familjens krav på självutplåning och totala anpassning under en patriarkal samhällsordning. I den bemärkelsen finns det inte mycket kvar av de villkor och skriande orättvisor som gällde för knappt hundra år sedan. I en del fall, som när det handlar om skolan, där flickorna får de höga betygen och går vidare till den mest åtråvärda högre utbildningen är utjämningen uppnådd. Och här har mansrollen genomgått en genomgripande förändring när kunskaper och andliga värden för pojkarna i skolan förlorat åtskilligt av sin forna attraktionskraft. Men Stéenhoffs pjäs har också en social dimension som inte är försumbar, när den ger plats åt ett klasstänkande som i en del fall fortfarande sätter sina spår i samhällslivet. Det sociala arvets betydelse, oavsett könstillhörighet, var ett framträdande tema som Majgull Axelsons väckte till liv i sin pjäs Helgonlegender på Dramaten för några år sedan.
Sven Haraldssons scenografi, som för tankarna till både en snickarverkstad och ett bygge som just påbörjats, med furubräder, ribbor och omålade plywoodskivor har möjligen som avsikt att understryka en samhällsomdaning som bara är i begynnelsen. Att det skulle ha hänt så lite sedan dramats tillkomsttid är nog kanske att skjuta lite väl mycket över målet. Den största behållningen ger den här föreställningen i regi av Kajsa Isaksson i stället när den betraktas ur ett historiskt perspektiv som en skildring av jämställdhetsarbetet förändring sedan det första skedet. Det är också i den belysningen Gunilla Röör i den för uppsättningen tillskrivna rollen som Frida Stéenhoff får sin meningsbärande funktion, när hon som pjäsens författare efter att ha provat olika formuleringar med stänk av självironi och uppgivna axelryckningar beskriver feminismen som en kamp för den hela personligheten och varje människas utveckling. Även om just begreppet feminism från dagens horisont därmed också får sägas ha drabbats av den språkdevalvering som pågått lite varstans under senare år.
Medan föreställningen på Lilla scenen avtäcker ett förlopp som i dag i många stycken blivit historia, kan man glädjas åt de många goda skådespelarinsatserna. Ett av de stora ögonblicken inträffar, när Ann Petréns Aina Rosdal står inför uppgiften att byta ut den stillsamma hemmafrutillvaron mot att bli en folktribun. Ann Petréns rodnande genans och oförlikneliga kroppsspråk, när hon tittar ut ur sin roll och betraktar hela uppsättningen från dessa nya utgångspunkter, går i all sin mänskliga oemotståndlighet utan förbehåll rakt in i publikens hjärta. Och när hon mot slutet vägrar att kompromissa med sin övertygelse bara för att maken Henry, anförtrodd Johan Ulveson, bytt ståndpunkt om syskonbarnet Svens framtid, blir förebilden till hela det här dramat, Ibsens Ett dockhem, sällsynt tydlig. Ulveson gör i uppsättningen ingen karikatyr utan representerar väl snarast en i dagens samhälle utdöende uppfattning om äktenskapet som en investering.
Med Lotta Östlin Stenshälls svärdotter Inga hittar pjäsen med lyhörd inlevelse fram till den för vår tids verklighet nog mest brännande och aktuella frågan om vilket pris barnen skall behöva betala för de vuxnas behov. I kulisserna till den spända relationen i dramat mellan Elisabet Carlssons tjänarinna Lina och Björn Söderbäcks "morfar" finns en kärlekshistoria med nästan Lars Norénska konturer. Här var Frida Stéenhoff tidigt ute med en annan aspekt på övervåld i familjen än den som har med feminism att göra. Men det är en annan historia med skeva och mentalt förödande mönster mellan närstående, som först vår egen tids dramatik ägnat full och angelägen uppmärksamhet.
Stockholms stadsteater, Lilla scenen: Den smala vägen av Frida Stéenhoff. I bearbetning av Fanny Boëthius och Kajsa Isakson. Regi: Kajsa Isakson, scenografi: Sven Haraldsson, kostym: Lena Lindgren, musik: Magnus Larsson, Hadrian Prett, ljus: William Wenner, mask: Maria Lindstedt, ljud: Sara Svensson och Lina Nilsson. I rollerna: Lars Bringås, Elisabet Carlsson, Jonas Hellman-Driessen, Ann Petrén, Gunilla Röör, Björn Söderbäck, Johan Ulveson och Lotta Östlin Stenshäll.