Man kan undra om dramatikern och regissören Maria Blom fick stora skälvan när hon skulle skriva för Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm. Under hallonbusken som just nu spelas är knappast en av hennes bästa. Det som jag sett tidigare har jag verkligen gillat, inklusive filmen Masjävlar som gjorde henne känd hos hela svenska folket.
Under hallonbusken är, som alla Bloms verk, ett relationsdrama. Här bokstavligen placerat i dödens väntrum med barnen som väntar på att mamman, som legat i koma i nästan tio år, ska dra sitt sista andetag. Ironiskt nog vaknar hon i stället upp. Inte till öppna armar utan till ett mindre inferno, där allt som dväljts i familjen plötsligt stiger upp till ytan.
Allt ska inte avslöjas här men trots alla tillkortakommanden segrar det goda – ett sympatiskt drag hos Blom som jag med glädje omfamnar, men som nödvändigtvis inte skapar stor dramatik. Här är det oförmågan att älska som är dramats själva utgångspunkt. Ja, för alla, utom för dalmasen, spelad av Johan Holmberg, som plötsligt kliver upp ur bänkraderna som den enda ”hela” människan i pjäsen.
Lika mycket som Holmberg blir en karikatyr blir också de tre barnen, spelade av Tanja Lorentzon, Julia Dufvenius och Andreas Rothlin Svensson, långt ifrån riktiga människor. Det är egentligen bara mamman, finstämt gestaltad av Eva Millberg, som är psykologiskt trovärdig i sin tolkning.
Egentligen handlar det inte så mycket om skådespelarprestationer som om Maria Bloms regi och manus. Det faktum att hon själv regisserat sin skapelse tror jag är kärnan till misslyckandet. Det hade behövts ett par nya och kritiska ögon som kunnat strama åt alla dessa longörer, övertydligheter och teatertekniska upprepningar.
Dessvärre lyckas inte heller musiken som framförs live från scenen förstärka uttrycket.
Men visst finns det också typiska Blom-stunder, speciellt i andra akten, där skrattet lyfter dramat till de där höjderna där glädje och sorg möts i en enda omfamning.