Fallstudie i sårbarhetens tecken

En av Teater Galeasens allra sista uppsättningar förra våren i de lokaler på Skeppsholmen som nu är tillslutna för renovering var Marina Montelius pjäs Gabriel. Det var Leif Andrée som gjorde den enda rollen i detta monologdrama. Åtskilligt av pjäsens uttryckskraft låg i skådespelarens förmåga att förankra det känslokaos som här gestaltas i ett drivet och uttrycksmättat kroppsspråk. När skådespelet nu blivit radioteater är det andra verkningsmedel som måste till. Pjäsen har givits under påskveckan och i en sen nattlig repris på annandagen. Ändå är det åtskilligt som finns kvar när föreställningen flyttats över till det nya mediet. Och frågan är om inte allt vad pjäsen rymmer av hjälplöshet, tvångstankar, kval och vånda inför en så till synes trivial händelse som en pappas hämtning av sina barn på dagis vunnit i tydlighet i den här förtätade versionen som har samma regissör, Eva Molin.

Martina Montelius uppehåller sig i sitt lilla monologdrama vid vad som närmast är en fallstudie av en extremsituation under de timmar som förflyter mellan att barnen följt med mamman hemifrån till föräldrakooperativet "Lungödemet" och den fastställda tidpunkt på eftermiddagen då de skall hämtas. Naturligtvis finns en hel del av både självironi och ömsint karikatyr i det här mansporträttet. Samtidigt har Montelius onekligen hittat en helt egen variant på temat en människa som tappat ansiktet. Motivet är ett jagförsvar i gungning och en personlighet som bara med yttersta möda hålls samman för att inte gå i bitar. Till detta kommer en självbild, som hotas från de flesta håll och en värld där det mesta, från kaffe till trafik och cigaretter, är farligt. För den Gabriel som i den här pjäsen lämnar alla dörrar vidöppna till sitt känsloliv ligger paniken ständigt på lur. Han attackeras av kvävningskänslor, fobier, regressiva impulser, barndomsminnen, ett raseri som flyter omkring utan att hitta någon bestämd riktning och får sägas vara missanpassad, såväl inåt som utåt, i de flesta bemärkelser.

Det är svårt att tänka sig en pjäs som mera åskådligt beskriver en människa som lever under ett akut övertryck än detta Martina Montelius med säker hand hopkomna själsdrama. Där finns så mycket dramatik i Gabriels belägenhet, av både den vardagliga och den finstilta sorten, att hela den här monologen till slut tangerar gränsen för vad ett skådespel förmår härbärgera utan att explodera. Och det är allt detta som Leif Andrée förvaltar med sådan tyngd och säkerhet att radioversionen av pjäsen lägger sig ett snäpp framför den sceniska gestaltningen. I stället för kroppsspråket och mimiken är det nu andhämtningen, tryckstyrkan hos orden, hetsigheten när det handlar om att återge det väldiga känslokaoset, rytmen och tempot hos impulserna och de följsamma tonfallen gentemot alla skiftande stämningslägen som ges en sådan anslående utformning. Här har Martina Montelius av sårigheter vibrerande text hittat en kongenial uttolkare.

Fallstudie i sårbarhetens tecken

Martina Montelius radiodrama Gabriel, som givits under påskveckan, är en ömsint fallstudie över ett jag som håller på att gå i bitar, skriver Bo-Ingvar Kollberg.