Falkman bär upp Verdis Falstaff

Efter mer än tjugo års frånvaro är så Verdis Falstaff tillbaka på Stockholmsoperan. Falstaff, den åldrade musikdramatikerns erkända mästerverk som haft så svårt att vinna operahabituéernas verkliga gunst, men som redan
tre år efter urpremiären 1893 på La Scala i Milano kom till Stockholm för att uppföras på Svenska Teatern på Blasieholmen (det gustavianska operahuset
hade då rivits och det nya, nuvarande, ännu ej byggts).

Falstaff är närmast en konversationsopera, nyskapande för sin tid och unik även i Verdis egen produktion. De lättnynnade kantilenorna, de melodiska pärlbanden och de förtätade, långspunna psykologiska ensemblerna lyser här
med sin frånvaro till förmån för ett rappt, virtuost berättande som oftare rör sig på den ständigt föränderliga ytan än stannar upp och lodar själsdjupen.
I en perfekt symbios mellan ord och ton blir det i stället den
oerhört skickligt behandlade orkestern som får stå för de musikaliska (och inte sällan innehållsliga) undertexterna.

Partituret upphör aldrig att fascinera och erbjuder ständigt nya upptäckter, långt efter det att man
tröttnat på den ganska banala, om än allmänmänskliga och tidlösa historien.

Handlingen behöver i sig egentligen inte någon "tolkning" eller något aktualitetsbefrämjande tillrättaläggande. Den uppblåste, in i det sista självsäkre rumlaren som först mot slutet kommer till självinsikt om att även han hör hemma bland samhällets tokar och att det är den som skrattar sist
som skrattar bäst. Historien är tidlös; att till exempel nutidskorrekt spela ut kvinnor mot män är poänglöst eftersom kvinnorna så tydligt framställs som klokare och följaktligen männen i sin övertro på sig själva som de alltför
lättmanipulerade.

Regissören Ann-Margret Pettersson som med Falstaff nu gör ett nedslag på sin gamla hemmascen behöver inte göra det svårare för sig än att se till att det som händer på scenen någorlunda balanserar det händelsrika partituret.
Med Lennart Jirlow som scenograf blir inramningen given. Stora, naivistiska tablåer utgör bakgrund till händelserna och skapar en trivsam, varm och lekfullt sensuell atmosfär i den litet förenklade stil vi så väl känner igen från hans måleri och tidigare teaterarbeten.
Ann-Margret Fyregårds färgstarka kostymer harmonierar därvid väl med Jirlows grundkoncept. Om handlingen redan i sig oftast rör sig på den situationskomiska ytan riskerar naturligtvis denna scenografi att ytterligare förstärka det triviala, att
föreställningen mera blir rättfram underhållning än bidrar till oväntade självinsikter.

Även Falstaff är dock undantagsvis i stånd till djupare reflexioner och funderar bland annat över ärans intighet och människors ondska, men dras snabbt vidare av förvecklingarna. (Till de oförutsedda hörde därvid premiärkvällen ovanligt nog att textmaskinen löpte distraherande amok just under Falstaffs allvarliga monolog i femte bilden.) Samtidigt är Jirlows
motiv så avväpnande, att man gärna glömmer reservationerna för ett förlösande skratt, som när ridån går ner efter de första tre bilderna och vi möts av en målad naivistisk spegelbild av scenen med orkester och allt.
Bland scenlösningarna minns man också gärna Falstaffs realistiska möte med Themsen, då tvättkorgen töms under tumultuariska former.

Följaktligen finns ingen risk att vi glömmer att vi är på teatern. Operan Falstaff handlar ju i hög grad om förställning, om konstgjorda och bakslugt torgförda känslor, ett scenario som kulminerar i Windsors park där huvudpersonerna är utklädda till någon annan för att definitivt kunna desavouera Falstaff.
När efter den ofrånkomliga demaskeringen till sist
sångarna kastar även sina skådespelarmunderingar och framträder som sig själva understryks ytterligare riktigheten i den berömda slutfugans sensmoral, "Allting är skoj på jorden, man själv är en toker, ingen är
riktigt kloker".
Och att vi då redan tidigare mött "Verdi" som diskret gäst
på värdshuset Strumpebandet, Falstaffs stamlokus, liksom vad som kunde vara Chaplins pojke förvånar föga men sätter en roande knorr på uppsättningen.

I hög grad är föreställningen Carl Johan Falkmans. Hans sceniska utstrålning, suveräna skådespeleri och omisskännliga publikkontakt bär föreställningen igenom. De virtuost behandlade, förbiilande italienska tiraderna kompenserar mer än väl en ibland skönjbar ansträngning av rösten.
Det kan inte hjälpas att övriga roller hamnar på ett mera jämställt plan, att få sticker ut i mängden av smått karikatyrartade gestalter.

Jesper Taube gör stora gester av sin svartsjuke äkta man Ford, gift med Hillevi Martinpeltos Alice som med komisk talang låter sig utsättas för Falstaffs ränker i välförtjänt maskopi med Ingrid Tobiassons Mrs Quickly och Susann
Véghs Mrs Page, alla utsökta och välklingande komedienner. Det unga kärleksparet Fenton och Nannetta kontraterar i sin uppriktiga känsla mot falskspelet omkring dem och görs med avvägd distans av Klas Hedlund och Ofelia Sala.
Som Falstaffs drastiskt fumliga knektar hörs Ulrik Qvale och
Lennart Forsén, som träbocken dr Cajus den mångsidige Magnus Kyhle.

Verdis orkester ställer höga krav på Hovkapellet som denna gång drillats av italienske Pier Giorgio Morandi. Uppenbarligen med stor framgång, partituret klingar med bett och den tydliga artikulation som krävs för att lyfta fram
de många solistiska men snabbt övergående insatser som kännetecknar detta mästerliga men likväl märkligt utmanande verk.

Falkman bär upp Verdis Falstaff

Verdis Falstaff är tillbaka från Stockholmsoperan efter mer än 20 års frånvaro.I hög grad är föreställningen Carl Johan Falkmans, skriver Jan Kask.