Varför handlar teater så ofta om teater? Är det för att teatern sällan har något viktigt att säga? En pjäs om en uppsättning eller några skådespelare blir ett substitut för det samhälle som dramatikern förgäves trevar efter.
En variant på temat utgör komedin Kvartetten av Ronald Harwood, framgångsrik brittisk dramatiker och manusförfattare.
Kvartetten handlar om några operasångare med karriären på hyllan och som smågnabbandes framlever sina dagar på ett äldreboende.
Tomas Bolmes Wilfred spelar en sexfixerad gubbe med illblå träningsjacka, kulmage och käpp. Evabritt Strandbergs Cissy är mest glömsk och förvirrad, medan Rolf Skoglunds intellektuelle Reginald vill vara i fred och fortsätta att misslyckas med att skriva sina memoarer.
In sveper så en fjärde sångfågel i form av Margaretha Byströms Jean, efter halvdussinet äktenskap och med bristande självkännedom bakom divans tonade glasögon.
Det är redan riggat för konflikter och blir förstås inte bättre av att Reginald och Jean en gång varit gifta.
Det grälas, livets sorger och tillkortakommanden avslöjas under sminkning och gamla konflikter plåstras över. Till slut försöker de fyras gäng förena sig i ett sångnummer vid äldreboendets soaré. Numret blir en berömd kvartett från Verdis opera Rigoletto. Mimningen till den inspelade sången är riktigt lyckad.
Jag inte är imponerad av Harwoods pjäs. Kanske försöker han säga att vi inte kan leva på våra minnen. Men det mesta känns fyrkantigt, gestalterna är för grovt tillyxade och intrigen bjuder på få överraskningar.
För att blåsa bort teaterdammet och gjuta liv i dessa glömda operastjärnor krävs skådespelare av rang. Och det har uppsättningen verkligen i de fyra teaterrävar som agerar. Bäst lyckas Rolf Skoglund och Margaretha Byström med att ge liv åt sina gestalter.
Ändå vill det sig inte. Som mest blir det smålustigt.
Vad sade de i pjäsen? Det var något om att konsten måste väcka våra känslor.