När Johanna föds stiger två vita duvor mot himlen. Upp växer sedan en särling som hör naturens röster och kallar sig dotter av jorden. Och så ska träden plötsligt avverkas. Ljudet av motorsåg mot stammar blir som fysiskt våld rakt mot Johanna, och ut i salongen.
Mirja Unges nyskrivna Jeanne d’Arc-variation placerar sig snabbt längs den den svenska samtidens konfliktlinjer. Ojnareskogar, hemlösa migranter, politikerförakt och tom konsumism i en episk fantasi klädd i ljust anonymt trä, signerat scenografen Marika Feinsilber. Här finns inget att hålla fast vid; pelarna som sträcker sig mot taket kan bli skog eller skorstenar, den öppna träcirkeln som dominerar scenen i sin tur tempel, fabrik, mausoleum och teater.
Johanna segrar, och skogen överlever. På gudomligt uppdrag reser hon dit makten bor och jordens röster knappt hörs. Mötet med lismande partigängare som låtits sig korrumperas i det politiska spelet blir i dessa dagar nog mer aktuellt än någon hade kunnat ana. En folklig kult uppstår kring flickan, som både gör politisk blixtkarriär och bjuder hem alla som behöver. Men den som lyfts högt kommer förr eller senare att knuffas till marken. ”Kan en person som bor med knarkare och papperslösa verkligen leda ett parti?”, frågar journalister och gräver i hennes sopor. Och vad händer med jobben om hon får bestämma? Ångesten tilltar i Johanna, jorden dör och hon kan inget göra. Plötsligt står hon på motorvägen för att stoppa bilarna med sina bara händer. Det tolereras inte, men i våra dagar bränns man inte på bål, man hamnar på psyket.
Det är förträffligt att se Mirja Unge fortsätta samarbetet med Jenny Andreasson, som är på god väg att bli en av Sveriges mest intressanta regissörer, med uppsättningar som Dea Lohers "Tjuvar" och Lillian Hellmans "De oskyldiga" bakom sig på Dramaten. Här låter hon scen och ensemble vrida sig kring Nina Zanjani, som med kraft och empati gestaltar en ung kvinna som som lever för världen men inte klarar av att leva i den. Reuben Sallmander imponerar i en mindre roll som avskärmad och rädd pappa på aggressivitetens brant, medan Danilo Bejarano med fin tajming står för föreställningens komiska luftfickor.
Visst finns det särskilt i andra akten en del ojämnheter, med ett spel som böljar upp och ner i förtätning. Men på det stora hela träffar Dramatens stora vintersatsning helt rätt, med detta existensiella ödesdrama mitt i tiden. "Vad tjänar godhet till?" frågar Bertolt Brecht i en klassisk dikt, "när de goda genast blir ihjälslagna, eller när man slår ihjäl dem de varit goda mot?" Vad tjänar Johanna till i en förstörd värld? Svaret får vi söka själva, utanför salongen.