Det våras för den absurda teatern! Få kan som poeten, dramatikern och akademiledamoten Kristina Lugn ge ord åt detta sammelsurium av intryck, ångest och extrapriser, allt detta som är summan av våra liv. Jo, jag hör till dem som gillar hennes texter. Men många blir provocerade av dem.
I hennes senaste pjäs, "Hej det är jag igen" är det snabba bildväxlingar i språket och absurda stämningar. Människorna på scenen kanske är tre systrar och två bröder. Eller också inte. Relationer och maktbalanser får ständigt nya belysningar bland dessa fem rollfigurer. Det är möjligt att se spår efter salig Strindbergs "Ett drömspel". Åtminstone ett omtag finns med i den drömspelsartade, skenbart logiska handlingen.
Redan när skådespelarna börjar trassla in sig i ridån, tyg målat som en fasad på ett femtiotalshus, är det begripligt att det här är ingen vanlig, naturalistisk pjäs. Snarare är det poesi från en teaterscen som fått gestaltning och interfolieras av mer eller mindre bra sånginslag (operaduett från "La Traviata som är av kategorin hellre än bra och "Sov du lilla videung" i stämmor som är riktigt fin) och ibland lite koreografi, signerad Anna Vnuk.
Orden i replikerna är ordnade som om de vore inlagda likt glasbitar i ett kalejdoskop. Med Kristina Lugns vridning bildar de nya mönster och sammanhang. Bildspråket i replikerna pockar på, strävar utanför ramarna, men fortfarande med det vardagliga i sikte. Vem utom Kristina Lugn kan skriva en replik som "mina ögonlock var som fläskkotletter över förorenade skogssjöar"? Om inte det djupa allvaret anades bakom, skulle det stanna vid poetisk parodi. Men där stannar det inte.
Vad handlar pjäsen om då, kanske ni undrar. Tja, det vanliga, kärleken, döden och Gud, antar jag. Yngsta systern Anna-Clara krisar efter att ha fått sparken som sufflös från Operan. Hon tas om hand av storasystern som är läkare och mellansystern som är arbetsförmedlare smyger ursäktande i fonden. Männen i pjäsen har enbart efternamn, Ogebratt och Eldhagen. Eventuellt är de fäder till Anna-Claras barn som hon är skendräktig med.
Handlingen är inte precis linjär. Publiken får snarare små pusselbitar att foga samman efter eget skön. Däremellan flera träffande situationsbeskrivningar som är väldigt roliga. Ångesten hålls i schack med humor i Kristina Lugns sällskap.
Även föreställningslängden känns välgörande, efter blott 90 minuter är drömmen, jag menar föreställningen, över. Och vi vaknar och kan gå ut i världen.