Excellent teater om mörkt förflutet

Teaterforskarna intresserar sig allt mera för teatern som "event", d v s man räknar in spelplats, publik och randevenemang i själva teaterhändelsen. Christoph Marthalers kollage och regiarbeten passar metoden som hand i handske. Hans Schutz vor der Zukunft iscensattes ursprungligen på Otto-Wagner-Spital i Wien, en klinik för barnpsykiatri, där eutanasi bedrevs på 1940-talet. Över tusen barn med ofta ganska lätta defekter togs in och vanvårdades eller medicinerades till döds. Falska dödsattester utställdes. Under 1950-talet gjorde österrikiska läkare karriär genom studier av deras bevarade hjärnor.Iscensättningen inbjöds till Theatertreffen i Berlin i maj, men kunde visas först under några sena oktoberveckor och inleder nu vinterfestivalen Spielzeiteuropa. Spelplats i Berlin är det gamla sanatoriet för män i Beelitz-Heilstätten, mellan krigsslutet och 1994 det största ryska militärsjukhuset utanför Sovjets gränser. 1991 blev det exdiktator Honeckers vistelseort.Publiken tar sig dit med S-Bahn och letar sig fram genom det kryddstarka höstklorofyllet till den igenvuxna sjukhusparken. Ekarna gnistrar rödgula och platanerna djupgröna i solnedgången. Få dödsplatser kan vara så romantiskt undersköna som den narkotiskt doftande gläntan med det höga våta gräset och de exotiska barrskogsbuskarna, särskilt för en lungsotspatient. En av de öde jugendpaviljonerna har förvandlats till morbid utställningslokal med barnteckningar, fragmentariska konstverk och ljudinstallationer.Efter en halvtimme förs vi in i en stor samlingssal, där ett födelsedagskalas just har avslutats. Pappersdukarna ligger kvar på långborden, odiskade kaffekoppar samsas med serpentinrester, smulor och bruna fläckar. Vi slår oss ner och får var sitt sugrör. Längst framme till vänster har de elva aktörerna samlats runt flygeln och bredvid dem står talarstolen. Underhållningen kan börja.Tonsäkert framförs längtansfullt klingande tyska sånger av Schumann, Brahms, Mahler, Hugo Wolf m fl. De poetiska texterna av skalder som Eichendorff, Rückert (Atterboms vän) och George uttrycker oförfalskad innerlighet och såväl körsången som Rosemary Hardys sopransolon kan få en kritiker att försmäkta. Men distansen är uppenbar och sångerna ställs hela tiden i kontrast till entoniga tal av formalistiska politiker eller vetenskapspedanter på avvägar som låter brutaliteten sippra in i svadan. Värst är en man i mask som berättar kannibalvitsar. Barnens öde röjs allt mer och schlagerfraser som "någonstans på jorden börjar min väg till himlen" blir makabert tvetydiga. Skildringar av nazisternas grymheter glider harmoniskt samman med nutida åsikter.Kollageteknikens syfte är att vi skall följa de tafatta skurrila rollfigurerna i deras illa sittande 60-talskläder i deras resonemang, eller bäras på sångens vingar, så långt att vi börjar sympatisera. Då drabbas vi av chocken inför vår egen reaktion. Marthalers främsta metod är att satiriskt sammanknyta långa metaforkedjor, exempelvis kring kaffet. Servitriser springer med termoskannor och någon skramlar med dem och i pausen återfinner vi den lysande komikern Bettina Stucky i ett trångt österrikiskt kafékök med burkar, gamla påsar, slabbiga melittafilter och massor av disk. Iklädd en alltför trång brunvit klänning vräker hon ur sig självgoda sociala fördomar medan hon klistrar etiketter på kannorna.I pausen byggs rummet om och under resten av aftonen kan vi känna oss trygga på vår gradäng, medan vittnesberättelser från rättssalar av läkare och vårdpersonal läses upp. Ingen var ansvarig, allra minst sjuksköterskan som inte hade pengar att säga upp sin tjänstebostad och flytta sina möbler och därför tvingades provocera fram dödsfall och förpacka liken i cellofan. Barnen skulle ju ändå aldrig bli friska! Lättast var att tvätta barnet före eutanasin. Ensemblen excellerar i musiksatir med misshandel avblåsinstrument och en elevkonsert som inkluderar mobbning av musikfröken. Allra sist tar aktörerna på sig groteska barnmasker, pekar på sig själva och faller samman en efter en, medan konsertchef Markus Hinterhäuser i clownmask spelar Sjostakovitj på flygeln.Till slut trevar vi oss fram i mörkret till bussen som återför oss till det vi tror vara civilisationen.