Hela Europatanken vacklar, eurosamarbetet är i gungning, kurserna på börsen faller från den ena dagen till den andra. Mitt i denna bistra verklighet visar Dramaten Elfriede Jelineks pjäs Köpmannens kontrakt med premiär på Målarsalen i lördags kväll. Dess bakgrund är en inhemsk bankskandal i Österrike vid tiden för dramats tillkomst 2008.
I likhet med sin hädangångne landsman Thomas Bernhard är litteraturpristagaren Jelinek inte rädd för att kacka i eget bo. Inte heller regissören Mellika Melouani Melani är den som lägger fingrarna emellan i sin inte så lite dagsaktuella instudering.
Köpmannens kontrakt är ett drama om vinnare och förlorare, om dem som har övertaget och om dem som har att finna sig. Någon politisk ideologi är det dock inte som framhävs, inte heller förekommer här något gnöl om skatterna. I stället är det dagens mammonstempel, bankerna, som skärskådas och det med ett scenspråk som emellanåt uppnår stormstyrka. Här råder en kakofoni av ord, röster och rörelser, av exempel från finansområdet med de flesta honnörsbegrepp som branschen kan uppbringa, av mänskliga reaktioner i ett skeende där alla drar det kortaste strået, utom några få som i stället behåller sitt övertag.
Det finns en djupt mänsklig dimension i den här uppsättningen som handlar om enskilda drabbades desperation och förtvivlan.
Men allra mest är föreställningen ett lärostycke, en show, en satir och en grotesk fars om girighet och om penningmarknadens vardag. Där åtskilligt, precis som i konstens värld, handlar om fiktiva värden.
Några bryska tillrättavisningar ges dock inte. Snarare är det bärande greppet att aktörerna skojar med sig själva, med den egna teatern, med skådespelarkonsten och med tendensdramatiken i stort. Några roller i vanlig mening finns inte, lika lite som dialog. Det är framförandet som är instuderingens grundläggande element.
Och där ingår det mesta som kan förekomma på en teaterscen och åtskilligt därtill. Allt från det som hör hemma i en performance eller en installation, är videoprojektioner, dockor eller masker, till råkurr, dans, sexuella handlingar, föredrag, helnaket, porslinskross, en balett, allsång och annan direkt publikmedverkan och mycket mera.
Det ställs ansenliga krav på de fyra skådespelarna Janna Granström, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Per Grytt och Andreas Rothlin Svensson att få det hela att fungera. Men de klarar sina uppgifter med glans. De nio statisterna blir ett följsamt instrument i mer än en bemärkelse och ger det omgivande samhället en påtaglig närvaro på scenen.
Ett plus också till Dror Feiler som svarar för musiken och utgår från klanger, vågbrus, enstaka toners bärkraft och vid några fall utströmmande ånga under högsta möjliga tryck. Regissören låter orden löpa amok och ger åskådarna direktverkande upplevelser som de sent skall glömma. Elfriede Jelinek reder ut och förklarar vår penningbaserade tillvaro i hela dess vidd. Efteråt undrar man, om det inte skulle ha varit ekonomipriset till Alfred Nobels minne hon borde ha fått i stället.