Ett spex som tar andan ur publiken

Sedan 1869 har opera buffan På Madagaskar uppförts knappa tio gånger i Uppsala, sedan 1947 såsom traditionen bjuder vart tionde år - med undantag blott för året 1967 då av någon outgrundlig anledning Snerikes nation inte förmådde mönstra en besättning värdig resan till Madagaskar.

I de för spexet nya environgerna å Reginateatern uppstod mankemang som till en början syntes svårlösta. Till orkestern fanns icke mer utrymme mellan scen och parkett än att där kunde rymmas enstaka violinister och med gott mod en cello. Problemet överkoms förmedelst orimliga lösningar - orkestern befinner sig numera bakom scenen, illa dold av skira gardiner - med överraskande nöjsamt utfall.
Bekymren som omgärdat spexet är dock inte endast av det logistiska slaget. År 2007 bryter spexproducenten Karin Stenstam och regissören Ulrika Larsson mot det omhuldade regelverket för uppsättningen i icke blott ett utan två fall. För det första har den anlupna 1800-talssvenskan utrangerats, för det andra innehas nu huvudroller av kvinnor.

En verklig cause célèbre i vardande, om man lyssnat till vad som viskats bland nationens nestorer och åldermän under året. Det skandalösa i derangemanget kom dock på skam på premiären i onsdags. På Madagaskar tar kort sagt andan ur publiken. I sångnumren skönjs suddiga reminiscenser av 1869 års urpremiär, en vördnadsinbjudnade bris från svunna tempora o mores; medan de nykomponerade sångerna och dagsaktuella raljerierna är friska fläktar som lyfter spexet ur sin traditionstunga mossighet.

Mest och bäst på scen är den amusante Mikael Karlborg som den onde Radamuffo och Daniel Greayer som den libertinske rumlaren Rapp. Johanna Cervin som prinsessan Guttapercha och Lisa Bladh som hejduken Uffo gör också strålande insatser.
Succéns triumfatorer är dock dem som befinner sig bakom kulisserna: regissören Ulrika Larsson, producenten Karin Stenstam, dirigenten Jacob Risberg och kapellmästaren Gustav Carlson.

På Madagaskar anno 2007 är en väl avvägd blandning av tidigare uppsättningar och av nytänkande; ett kronologiskt, musikaliskt och humoristiskt konglomerat, en bastard av tre århundraden. Slik spexupplevelse erhålles nog blott en gång vart decennium. En splendid föreställning. Laudatur!

Ett spex som tar andan ur publiken

På Madagaskar blommar igen. Karin Stenstam och Ulrika Larsson har med vördnad och respekt daskat 1800-talet ur det mossiga urspexet. Resultatet tar andan ur publiken. En splendid föreställning, skriver UNT:s recensent Johannes Nesser.