Ett självhat fyllt med hopp

Publiken varnas från början: detta kommer troligen att bli hemskt. Det vi varnas för är musikföreställningen Hata mig, nyskrivna sånger om skuld, självhat och skam, sammanbundna av Anna Haglund som den väldigt vanliga tjejen - bakis i sängen efter den där födelsedagsölen med kollegerna som blev till en helkväll på Flurrans dansgolv. Komplett med kycklingdansen ensam på golvet. Vi får sedan höra om det där sms:et om kollegan som skulle till chefen men landade hos nämnda kollega, om pojkvännen som råkade vara otrogen på sista april och hur hon tyckte synd om honom, om hur hon ljög för bästa vännen och därmed nekade henne framgång. Allt sådant som vi springer runt och sysslar med lite till mans. Men inte gärna erkänner.
Anna Haglunds röst är magnifik i sådana här sammanhang. Hon behärskar det sjungna berättandet nästan lika fulländat som Monica Zetterlund. Musiken, skriven av Niclas Andersson, är lika berättande. Hata mig blir därmed sjungen teater - men befinner sig långt från musikalens glättighet.

För in emellan sångerna diskuterar Anna Haglund begreppen skuld och skam. Skiljer på dem och konstaterar att det inte verkar finnas någon evolutionär funktion i skamkänslan. Skulden däremot kan till och med vara positiv: om man känner skuld efter att ha gjort ett eller annat vet man att man är en person som skiljer på rätt och fel och inte kommer att göra fel igen. Det är ju till och med hoppfullt.
Dag Thelander står bakom texterna och jag överraskas hela tiden av hur smarta de är och kan inte låta bli att tänka på den gamla Karamellodiktstipendiaten från 1991, Magnus Uggla. För det finns samma roliga intelligens, samma överraskande moment och samma jävlar anamma som i många av Ugglas texter.
Hata mig är en föreställning fylld av "skämtsånger" som på intet vis skäms för sig. Jag vill till och med påstå att femtio minuter självhat borde alla utsätta sig för nu när chansen finns.

Ett självhat fyllt med hopp

Teater C undersöker självhatet och Astrid Claeson upptäcker att det är en underskattad känsla. Och inte det minsta hemsk. Åtminstone om den kommer i den här tappningen.