Alltför ofta känner man igen sig på teatern. Samma klassiker, mer eller mindre samma dramatiker, som återkommer i tolkningar som, hur nyskapande de än vill vara, inte sällan gör så mycket annat än att bekräfta majoritetskulturens världsbild. Ibland kan man få uppfattningen att teatern blivit så mån att behålla sin kärnpublik, den som åtminstone förr i världen brukade kallas för den bildade medelklassen, att teatern inte vågar presentera något som denna kärnpublik eventuellt inte skulle förstå.
Därför är det så uppfriskande att Paul Claudel börjat spelas på svenska scener igen. Det är regissören Wilhelm Carlsson vi har att tacka för den saken. Häromåret regisserade han ”När dagen vänder” på Strindbergs Intima Teater och nu ger Dramaten hans iscensättning av ”Budskapet till Maria”.
Den franske författaren Paul Claudel (1868–1955) var en udda fågel redan på sin tid. Han är det ännu mer i vår samtida svenska kontext. Att sätta upp en pjäs som ”Budskapet till Maria” i Sverige, det land som ju många gånger och inte utan fog kallats för världens mest sekulariserade, är vågat. Det är nämligen svårt att beskriva Claudel som något annat än ”superkatolsk”. Han var djupt troende katolik, vilket är allt annat än maskerat i hans dramatik, och pjäsen som nu spelas på Dramatens lilla scen är ett slags meditativt mysteriespel om inkarnationens mirakel: att Gud fötts in i världen och blivit människa.
Pjäsen utspelar sig i ett medeltida Frankrike, Jeanne d'Arcs tid. En uppslitande och turbulent tid för såväl Frankrike som kyrkan. I centrum för dramat står Violaine som blir ett slags förmedlare av det mirakel som är pjäsens hjärta: ett dött barn som på julnatten väcks till liv (ja, alla som följt debatten om Svenska kyrkans syn på mirakel anbefalles att bege sig till Dramaten).
Claudel har ett säreget, lyriskt och närmast liturgiskt språk. Hans teaterestetik hämtade inte bara inspiration från kyrkan. Claudel var också verksam som diplomat runt om i världen och hans dramatik bär spår av andra, icke-västerländska, teatertraditioner. Det är en upphöjd och närmast rituell teater, långt ifrån den psykologiska realism vi är vana vid. Den är inte helt lätt att bemästra och i fel händer kan det hela bli svårartat högtravande. Bäst lyckas Maria Salomaa. Hon har fångat Claudels språkrymder i kroppen och lyckas göra Violaine till både mångtydig bild och levande människa. Det är smått fantastiskt.
Den som vill uppleva något genuint annorlunda bör se ”Budskapet till Maria”.