Ett jubileum med pompa
Roland Lysell såg Juvenalordens 100-årsjubileumsföreställning och ser redan fram emot 200-årsfirandet.
Foto: Per Fredin
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Generositeten i foajén är gränslös. Fältskären erbjuder gratis amputation och medicinering mot fransosen, rödsot och dyslexi och vid ett bord kan man köpa jubileumsaffischer. Man kan även skjuta knapp på kungen eller äta överblivet påskgodis.
Karl XII tillhör de svårare underhållningsobjekten. Inte p.g.a. majestätets egen kärvhet, ty den är omvittnad och folkkär, men ämnet är uttjatat och redan ut- och invänt av satirikerna. Redan på 1980-talet var det omöjligt att sända ett vanligt vykort med statyn i Stockholm till reaktionära vänner i Uppsala; alla korten hade kompletterats med kolorerad Jan Långben eller Musse Pigg.
Med fasa sjunker man därför ner i sin röda teaterfåtölj. JuvenalOrdens 43:e StorMästare JubelJohan Natt som Dag gör entré. Hans klädsel är djupt chockerande: han bär nämligen kostym under den tunga ordenskedjan. Äger han inte ens en supfrack? Tiden verkar vara ur led och endast de åskådare som måste släppa förbi StorMästaren reser sig upp i bänkarna. Har Uppsala upphört att vara bäst?
Men bättre blir det när ridån går upp. Vi befinner oss på grisfest i Bender och grisen liknar som väntat ett uppstoppat fuskfår. Ett karolinerblått tält med Tre Kronor ser seriöst ut på en playa där det mesta urartat. De blågula karolinerna är oreglementsenligt halvklädda och vid inspektionen erkänner de sig skamlöst vara en skam för fäderneslandet. Tusentals guldhattar har avbeställts efter Poltava. Karl XII själv, som hemma hotas av mössorna och vantarna, anser slaget vara oavgjort, men svenske ambassadören Vegard Heyerdahl, som talar idiomatisk norska, vet bättre.
Färden går genom Europa. I nästa scen är vi i Ungern, där ambassadören heter Eyvind Heyerdahl, och vi och Karl möter Grevinnan av Koloszvár, vars hela familj avlidit genom matförgiftning efter att ha förtärt gulaschsoppa. Men vår monark vet bättre och beställer wallenbergare. Hans adjutant Ollonroos försöker få honom att utge sig för att vara en enkel medborgare, Carolus Häggqvist. Germanska gränskontroller, förrädiska idyller med svenska flaggor och midsommarstänger, en fängelsevistelse där Ollonroos biter av sig armen för att komma loss och andra eskapader avlöser varandra i lunkande takt fram till slutscenens bröllop i rosa i Saltsjöbaden-Baden, där Grevinnan till sist får sin Karl efter att ha varit hotfullt nära att bli bortgift med en effeminerad herre i vitt från 1700-talets slut.
I början hänger den lätt emeriterade publiken inte riktigt med i svängarna, men ett skämt om tyska prepositioner väcker varje vitskalle till liv och till sist köper åskådarna hela komikalkonceptet. En kritiker kan anföra att återanvändandet av eurovisionsschlager och musikaler, för att nu inte tala om rodnande himlar och projektioner av 20th Century Foxsscener på bildskärmar, blir problematiskt. Genren i sig är nämligen så öppet distanserad och cynisk att JuvenalOrdens sångare så att säga fungerar sämre ju bättre de är. Man kan ironisera över gamla troskyldiga Sound of Music, men i moderna musikaler är sirapskletet ytterst medvetet om att det är sirapsklet samt att publik både sörplar i sig och uppstöter sirap. En parodi blir därför till förväxling och förblandning lik det som parodieras. Att komikalen fungerar beror på att äldre Uppsalabor numera hellre ser på TV än besöker Carolina.
Imponerande är särskilt några mognare aktörer, främst Urban Hiärne med sin såg, som lyckas amputera de flesta av sina patienter till döds, men även den ortodoxe patriarken. Medan Grevinnan med sin Silviafossilisering av språklig brytning framstår som schablon, blir hålldamen Grill-Britt, lyckligtvis inte jungfru på allvar, oemotståndligt icke-akademisk i sin älskogslystna framtoning. I scenerna med Peter den Store, där också musiken är mer kreativ, känns en omisskännlig fläkt av äkta studentspex när aktören, mindre storvuxen än rollgestalten, anlägger en sunt absurd ton. Men kung Karl själv hade behövt bättre regi - och kanske en riktig Aurora och en Görtz - för att få konturer.
Åskådarens tankar bör icke alltför ofta riktas bakåt mot salig Olrog eller lundensaren Hans Alfredsson. Musikalparodin gör att alla "Så kära ska vi vara i alla våra dar" överröstar slagkraftiga formuleringar om vårt "sagoland av mjölk och honung" där "vodkaströmmen är strid". Men texterna finns att läsa i programbladet.
När föreställningens Hollywoodfinal med mörkrosa plymer bland Saltsjöbaden-Badens rosenbuskar och äreportaler är över hälsar oss StorMästaren välkomna till 200-årsjubiléet. Recensenten reserverar härmed en biljett.
En kalabalik i sänder
Juvenalorden
Uppsala stadsteater
Juvenalorden
Uppsala stadsteater