Det inte varje år Uppsalas egen dockteaterensemble Teater Spektaklet presenterar en ny pjäs. Men nu är det äntligen dags, till oss dockteaterälskares stora förtjusning. I lördags hade nämligen pjäsen ”Fru Meier och lilla Pip” premiär på Den Lilla Teatern på sedvanligt vis.
Också denna, liksom som så ofta bland dock- och barnteatrar och inte minst bland Spektaklet 38 år långa repertoar, baserar sig ”Fru Meier och lilla Pip” på en bilderbok. Denna gång är det författaren och illustratören Wolf Erlbruch som hållit i pennan, av många ansedd som en av Tysklands främsta, och med ett flertal priser såsom IBBY:s H C Andersen-pris bakom sig, för att nämna något.
Boken finns visserligen inte på svenska, även om ett flertal av hans andra gör det, men vi får väl hoppas att något bokförlag tar sig an översättning även till denna (hint hint!). Det är dock inte första gången som texten dramatiseras, också Frilansteatern i Nacka iscensatte boken för två år sedan. Då med levande musik.
På Den Lilla Teatern inleds pjäsen istället med radions lågmälda jazzande, allt medan Herr Meier avporträtterar familjens katt, för att strax därefter laga te till sin kära hustru.
Fru Meier visar sig rätt omgående inte hysa samma lugn som maken. Hon räds och klagar nämligen på det mesta. Allt från den för lite sockrade kakan, makens uppstående hårstrån till flygplanet på himlen som hon är rädd ska falla ner.
”Vi kan inte påverka det” säger maken, säkert för tusende, om inte miljonte, gången! Och visst vet Fru Meier, men det stillar ändå inte oron. Inte förrän en liten koltrastunge plötsligt dyker upp i hennes köksträdgård.
Då flyttas fokus, såsom det alltid gör då en liten ny individ kommer till jorden. (Ja, för för oss vuxna är det rätt uppenbart vad detta handlar om.) Herr och fru Meier har fullt sjå med sin lilla bebisfågel som måste matas, nattas och till slut göras flygfärdig. Och hipsvips sitter den annars så rädda Fru Meier högt uppe i trädet. Allt för lilla Pips skull!
Det är en vacker och ömsint föreställning, inte minst tack vare de suveräna dockspelarna Margaretha Löfblad och Per Löfblad, som skicklig växlar mellan dockor och eget spel. Också Eva Grytts effektiva scenografi liksom hennes dockor, som här är gjorda som roliga minikopior av dockspelarna, bidrar till den höga kvaliteten.
Men det finns en brist. Och det är tempot i pjäsen. Ingalill Ellungs dramatisering och tillika regi går alldeles för fort fram. Fru Meiers utveckling hade behövt någon vända till för att slutet inte ska bli så överväldigande hastigt. Ja, snudd på abrupt.
Det är första gången Ingalill Ellung arbetar tillsammans med Teater Spektaklet och möjligen har samarbetet inte riktigt hunnit sätta sig – även om Ellung inte är någon ”duvunge” i sammanhanget. Eller så är det så enkelt att hon bara hade behövt lyssna lite mer på den coola herr Meier.