Strindbergs novell Ett halvt ark papper skildrar i komprimerad form en människa från vaggan till graven. Amerikanen A R Gurneys pjäs Kärleksbrev är också den i det lilla formatet. Här återges på drygt två timmar turerna under ett helt kärleksliv. Uppsala stadsteater har i dagarna visat den i ett gästspel. Finland har inget kungahus men väl en teaterdrottning. Hon heter Birgitta Ulfsson. Iwar Wiklander ingår i ensemblen till Män som blir en smula irriterade. Den som sett föreställningen vet hur Wiklander håller samman och dominerar skeendet på scenen. Här bjuds skådespelarkonst av allra högsta karat. Bara att få ta del av denna uppvisning är värt hela entrébiljetten.
I Kärleksbrev är Ulfsson och Wiklander placerade bakom ett bord med en meters lucka. De läser ur en korrespondens, som pågått alltsedan barndomen. Under skoltiden var det små hopvikta lappar. Så småningom ingår där både vykort vid högtider och utförliga redogörelser från livets framfart. Sin tidigt grundlagda bindning till varandra kan de aldrig släppa. Men det är i avståndet som kärleken lever, försöken att låta drömmarna möta verkligheten misslyckas. Vad som utspelas är ett passionsdrama med alla ingredienser som hör ett sådant till. Samtidigt har var och en sin egen tillvaro med familjer, karriär, motigheter och tillkortakommanden. A R Gurney är en människokännare av format med känslig blick för livets flesta nivåer och skiften. Kärleken i pjästiteln handlar också om författarens förhållande till sina diktade gestalter.
Iwar Wiklanders Thommy är den mera jordnära av dem bägge. I röstlägen, tonfall, plastik och total tillit till texten får han sin roll och pjäsens dramatik mellan raderna att bli så nyansrik och mångskiktad som det bara är möjligt. Birgitta Ulfsson laddar sin Melissa med ett temperament fyllt av både sårighet och världserövrarlusta. I kroppsspråket ryms mimik från ett helt liv. Med ett skådespelarregister av fullödigaste slag ger hon rollen dess gripande räckvidd. Där finns också en hel del väl förvaltad humor och fin ironi i denna föreställning genomsyrad av värme, ömhet och vemod. Snälla Linus Tunström låt Uppsalaborna få se denna skimrande teaterpärla flera gånger!