Hjalmar Bergmans roman "Farmor och vår herre" har vid det här laget blivit dramatiserad ett antal gånger, senast för några år sen av Ulf Stark för Dramaten. För Klarascenen har Emma Broström gjort en ny dramatisering av berättelsen om den hutlösa klassresenären Agda Borck.
Som sextonårig piga gifte sig Agda Storm in sig i den välbemedlade familjen Borck, styrde med järnhand över familjens affärer och blev en hårdhudad matriark. Inför sin 85-årsdag minns hon, genom att samtala med Gud, sitt liv och leverne, relationen med den sinnessvage maken Jonathan och den bräckliga relationen till sina barn, främst äldste sonen Gabriel och hans oäkte son Nathan.
I ett vridbart scenrum som målar upp den Borckska gården med alla sina rum, inklusive den felkonstruktion som kom att användas som skamvrå, gestaltas de första åren som uppkomling i en borgerlig familjemiljö. Sängen är den enda fixerade platsen vilket gör att de tilldragelser som utspelar sig blir, åtminstone under första akten, drömspelsliknande. Jämte Yvonne Lombards åldriga Agda framträder hennes sextonåriga gestalt i Matilda Ragnerstam, ibland som stum, nästan spöklik figurant, ibland som ett agerande subjekt. Minnesbilderna får ibland surrealistiska inslag, som när hon först introduceras till familjen, i en festmiljö som för tankarna till Baz Luhrmanns anakronistiska estetik. Andra akten utspelar sig under födelsedagskalaset. Spelstilen är hos ensemblen övervägande minimalistisk, vilket får den andra halvans kammarspel att kännas som att man är åskådare i ett Hades av släktsammankomst där artigheter ömsom varvas med giftpilar och tidigare års familjära förgripelser dras upp. Så dyker den efterlängtade sonsonen Nathan upp, ibland spjuver i sina pälsar och krumbukter, ibland traumatiserad och avvisad.
Att tolka Agda Borck som en förhärdad produkt av klassresan är en del av kakan, men inte hela. Mer än en berättelse om klassresan är detta en historia om hur minnen förvrängs, hur självbedrägeriet förvandlas till sanning och hur skuldkänslor förväxlas med kärlek. Jag ser henne också som moderstyrannen; en kärleksdiktator vars makt består av definitionerna av ömheten, det selektiva minnet och värmen som ransoneras ut i väl avvägda portioner. Det kan röra sig om pengarna som blir efter att en gård blir såld, eller det kan handla om en kram och en anekdot om när man bussade länsman på sin tjuvaktive far.