Ett fängslande stycke sommarteater

Titeln Krig & brännvin låter som buskis och folklustspel i det grövre skiktet lång väg. Så illa är det nu inte. Eller precis så bra med en bred kontaktyta mot publiken, som friluftsteater sommartid skall ha. Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö uppmärksammar med den här föreställningen det innevarande märkesåret 1809. Eller ödesåret, som vore en korrektare benämning om man betänker hur mycket som stod på spel.
I Napoleonkrigens kölvatten hade Ryssland 1808 anfallit Sverige, som stod i förbund med England. Krigslyckan infann sig inte inte på de svenskes sida. Trots både Sven Dufva och Döbeln vid Jutas, som Runeberg berättar om i Fänrik Ståls sägner. I ett framtidsperspektiv hotade hela Sverige att bli uppdelat. Ryssland skulle förutom Finland även få norra Sverige. Resten skulle tillfalla Danmark. Man ryser vid tanken på vad som hade hänt med Uppsala som en rysk provinsstad. Nu fick i stället kungen, Gustaf IV Adolf, respass. Men hela den östra rikshalvan gick förlorad.

Manusförfattaren och scenografen Håkan Tegnestål har dock lämnat större delen av storpolitiken därhän i den pjäs som nu ges i backen utanför magasinet nära folkhögskolans parkeringsplats. Denna om en grekisk teater påminnande scen har förvandlats till en storgård i Finland vid tiden för de skickelsedigra händelserna. Kriget närmar sig och gårdens stall måste tas i anspråk för att härbärgera alla sårade soldater. Till godsherren själv, den gamle militären Stenbock, inflyter brev från vännen Cronstedt på Sveaborg. Det är så Tegnestål får med milstolparna i det krigiska förloppet.
I övrigt är det livet på hemmafronten som skildras, livet på gården och turerna mellan herrskap och tjänstefolk. Några sårade soldater uppträder också i skeendet. Och Väinämöinen från Kalevala. Här får dramat en utlöpare till mytens och folksagans värld. Därutöver är även Åsa Bällsten med i några av sångnumren. Det är hon som svarar för den finstämda musiken och de dramatiska sångtexterna som ackompanjerar skeendet.

Utan alltför stora åthävor men med mycket goda skådespelarinsatser har regissören Sture Ekholm skapat en föreställning av det både godmodiga och fängslande slaget. En del är förutsägbart, annat bjuder på överrumplande överraskningar. Samtidigt ryms där även några allvarligare stråk, som handlar om självbilder och fördomar om andra folk, om sociala klyftor, om krigets brutalitet och om de vanliga människornas lott i förvecklingar som styrs långt över deras huvuden. Sin starkaste förankring har dock uppsättningen i alla både komiska, händelsemättade och spännande möten som kommer till stånd bland gårdens folk.
Här förefaller Håkan Tegnestål ha hämtat sina förebilder från den isländska sagan, när han tecknat kvinnogestalterna i dramat. De är självständiga, starka, sturska, oförvägna och av helt modernt snitt, när de intrigerar och har tagit makten från männen. Och det är mer än annat just detta förhållande som ger hela föreställningen dess speciella charm och utstrålning. Nu nöjer sig visserligen männen inte med att förklaras vara odugliga eller förpassas till att bli andraplansfigurer. Också de revolterar, var och en på sitt sätt, innan skeendet nått sitt slut. Men det är just i de aningen anakronistiska styrkedemonstrationerna som hela iscensättningen har sin kanske allra viktigaste motor.

Caroline Donath gör den Nina som är Stenbocks ryskättade hustru. Som sådan representerar hon inte enbart ett annorlunda, slaviskt temperament. Hon har även många drag av en förrädare. Kanske inte i första hand mot sitt nya fosterland. Utan mera mot en patriarkal samhällsordning som i det krigiska våldet hittat sitt viktigaste sätt att lösa konflikter. Ännu mera mänskliga drag styr Marika Lagercrantz insatser i förloppet. Låt vara att hon i rollen som pigan Marielle är nästan lika begiven på brännvin som sin man Pentti.
Det finns hos henne på samma gång en resoluthet som bottnar i en osedvanlig livsklokhet. Det är så pigor ofta brukar framställas i dramats historia. Skillnaden den här gången är dock att hon för den skull varken saknar djupa mänskliga böjelser eller en empatisk förmåga av det riktigt starka slaget. Det skall till en aktör av Marika Lagercrantz storhet för att göra sådana svagheter synliga och dessutom visa hur de vänds till styrka.

Jan Boholms krigarbuss Stenbock är kungariket Sveriges främste representant bland rollerna. Som sådan är han lagarnas och reglernas upprätthållare, på gott och ont, men står sig ganska slätt när avträdelsen är ett faktum och Finland blir ett storfurstendöme under tsaren. Hans skilsmässa från hustrun Nina och uppbrott till Sverige och sin ungdomskärlek sker under stillsamma former. Kanske som ett författarens försök att en smula diskutera hur stort fosterlandets förståelse och engagemang egentligen var för den exotiska, delvis finskspråkiga delen av riket.
Då får finländske Pentti, gestaltad av Charlie Gejhammar, sägas rymma betydligt mera av temperament. Och i honom personifieras därmed också all den livskraft som i slutet av pjäsen exemplifieras med både idrottsprestationer, framgångar i schlagersammanhang och inte minst det världsomspännande företaget Nokia. Sitt mest gripande tonfall, för det finns också ett sådant, får dock hela föreställningen i de stämningar av vemod som här och var blir förnimbara under dramats gång.

De hör samman med ungdomsdrömmar och kärlek som en gång fanns men som sedan gick i kras. Där kan musik- och sångtextansvariga Åsa Bällsten ta åt sig en stor del av äran. För det är i hög grad hennes förtjänst att detta folklustspel utöver att vara god underhållning även berör på ett djupare plan. Det kunde inte regnvädret i lördags ändra på, trots att premiären av det skälet fick förläggas inomhus.

Ett fängslande stycke sommarteater

Det är underhållning av bästa märke och en fängslande pjäs som nu ges på Biskops-Arnö när man som sommarteater visar Krig & brännvin, skriver Bo-Ingvar Kollberg.