Ett fängslande och fascinerande människoöde

Hon har kallats en fotnot i den psykoanalytiska idétraditionen men också varit ihågkommen som CG Jungs älskarinna, Sabina Spielrein. Hon var rysk judinna född 1885 och kom till Zürich 1904. Där blev hon Freudlärjungen Jungs förs­ta patient och av den psykoanalytiska behandlingen så återställd att hon själv kunde utbilda sig till terapeut. Karsten Alnaes skildrade hennes liv i en roman, utifrån vilken Riksteatern gjorde en föreställning som gick på turné för några år sedan.Nu ger Kerstin Perski hennes livsöde scenisk gestaltning i pjäsen Namn: Spielrein Sabina, som premiärvisades på Stockholms stads­teaters lilla scen i söndags kväll. Dramat följer sin huvudperson från uppväxt­åren i den svarta pedagogikens tecken i ryska Rostov fram till Stalinterrorn på 1930-talet, då hennes bröder likviderades, och krigsåret 1942 då hon själv och hennes döttrar mördades av nazisterna.Det brukar anses att psykoanalysen fick sin teori om en mänsklig destruktionsdrift från Sabina Spielrein. Trots att denna förmåga visade sig mycket framgångsrik under 1900-talet, har hennes upptäckter härvidlag uppmärksammats först på senare tid. Den patriarkala maktordningen inom den tidiga psykoanalytiska rörelsen är säkert en bidragande orsak till att erkännandet dröjde så länge.Ändå är det inte i första hand någon entydig eller enkelspårig kvinnopjäs som Kerstin Perski skrivit. I regissören Michaela Granits uppsättning har Sabina Spiel­rein snarare placerats mitt i ett väldigt korsdrag. På ett plan handlar det om dragkampen om henne mellan CG Jung och Sigmund Freud själv, där Jung gick ett steg längre än vad läkaretiken medger och där de bägge försökte dra nytta av hennes skarpa hjärna.Likaså innebar hennes judiska bakgrund att den kultur hon vuxit upp i gav henne unika erfarenheter samtidigt som hennes tillhörighet gjorde henne utsatt för de samtida antisemitiska opinionerna och fördomarna. Stort nummer gör den här pjäsen också av det schizofrena försvar som hon tidigt utvecklade för att uthärda faderns aga, förödmjukelser och kränkningar. Här går Kerstin Perski så långt att hon en bit in i förloppet delar Sabinas roll i två, för att understryka de inre slitningarna mellan oförenliga ståndpunkter och röster.Kanske kunde man ha hoppats att pjäsen skulle ha utnyttjat tillfället att en smula flytta fram psykoanalysens positioner i samhällsdebatten. För närvarande är det, som bekant, andra och snabbare och opinionsmässigt kanske slagkraftigare men samtidigt ytligare synsätt som seglar i medvind, när det gäller att förklara hur en människa fungerar. Programmet till föreställningen reder dock ut några av grundbegreppen.Så ligger tyngdpunkten i föreställningen i stället i berättelsen om ett gripande 1900-talsöde. Karin Linds scenografi med loftgångar i våningar på sidorna och i fonden leder tankarna till det slags hyreskaserner som byggdes kring förra sekelskiftet. Men trapporna som förbinder de olika planen fungerar också utmärkt när det handlar om att återge interiören i ett förnämligare hus.Med Gunilla Röör i den genomgående rollen som Sabina får hela uppsättningen sitt givna och mäktiga kraftcentrum. Här finns en väldig spännvidd i känsloutlevelserna men också en tankens klarhet och övertygande argumentation som växlar plats inbördes under skeendets gång. Därutöver ingår bland skådespelarens uppgifter även att ge utrymme för en helt oproblematisk och därför desto starkare och ohejdbar ren livskraft. Det är på Gunilla Röörs förmåga att bemästra detta flöde av uttryck hela föreställningens bärkraft beror. Här råder rena mästerskapet. Från öppningsscenen till slutackordet. Det är så nära fulländningen det går att komma.Att sedan pjäsen inte riktigt hänger ihop, när rollen dubbleras och Jessica Liedberg blir den andra Sabina, kan varken Gunilla Röör eller Liedberg lastas för. Snarare förefaller det som om Kerstin Perskiinte tänkt tanken riktigt till slut, hur de bägge gestalterna skall förhålla sig till varandra. Jessica Liedbergs svalare, mera mot Jung tillmötesgående och i gränserna lite otydliga del av rollen får inte samma expansionsmöjligheter.Samuel Fröler gör rollen som CG Jung, aningen schablonartad i sitt psykiatriska värv, men också så tillmötesgående tvetydig att det svek han begår mot sin forna patient och senare medarbetare väcker den här uppsättningens kanske allra viktigastemoraliska fråga. I rollen som Sigmund Freud har Sonja Hejdeman hittat tonfall och ett fysiskt uttrycksmönster, som tar fasta på den vetenskapliga inställningen hos doktorn från Wien. Även här ryms ett spörsmål med etiska komplikationer när den professionella masken är så allenarådande. Vid några tillfällen är den dessutom femfaldigad! Att Freud i verkligheten inte höll lika benhårt på sin analytiska integritet är en annan femma.I pjäsens övriga roller är Daniel Goldmann bland annat Sabinas pappa och även hennes make. Dubbleringen är mycket freudiansk men säkert en tillfällighet och Goldmann ger förtjänstfullt handfasta kontureråt bägge. Sanna Krepper har god hand med Sabinas dotter Renate, och likaså ger Maria Simonsson och Joel Spira, som också de svarar för olika gestalter i den närmaste omgivningen, profilerade avtryck i samspelet. Paula af Malmborg Ward har gjort musiken till uppsättningen med östeuropeisk accent, något som förstärker det aningen exotiska i Sabina Spielreins ursprung. Liknande tankar har av allt att döma även föresvävat ljussättaren William Wenner förutom att han även verkningsfullt bidrar till rytmen hos föreställningen.Det är en fängslande iscensättning Michaela Granit skapat och den rymmer åtskilligt att fundera på och beröras av. Mest fascinerande är det att följa Gunilla Röörs Sabina och hennes balansakter för att hålla ihop sitt liv mellan uppväxtårens förnedring, en obändig livslust och omvandlingen av det personliga livsödet till en ny upptäckt i människokunskapens tjänst. Den som kom att ge hela psykoanalysen en ny färdriktning.