Ett dockhem som fadersuppgörelse

Det brukar vara barnen som är den verkliga utmaningen för samhällsdebatten i Ett dockhem. Nora ger sig ut i vinternatten och lämnar dem åt sitt öde hos Torvald. Det skapade problem när man satte upp pjäsen redan på Ibsens egen tid. Publiken protesterade. Därför diktade han till ett alternativt slut att användas i nödfall. Här tar Torvald med sig Nora fram till barnkammaren och låter henne betrakta de sovande telningarna. Hon faller till föga och stannar. Senast denna upplösning kom till användning var hos Riksteatern i mitten på 1950-talet.

Temat med barnen får liten plats i den i lördags premiärvisade uppsättningen på Uppsala stadsteater. Möjligen har det att göra med den aningen ironiska läsart som Åsa Melldahl tillämpar, där de andra rollerna lämnas en smula i sticket och det mesta av ljuset i stället faller på Nora. På Dramaten, som haft premiär samtidigt, är belysningen av ett mera traditionellt slag. Men även i denna av Sofia Jupither regisserade föreställning ställs de vuxnas behov i förgrunden. Och det inte utan anledning. Personernas uppgörelser med varandra och sig själva är själva huvudspåret. Samtidigt har Sofia Jupither skapat en mera resonerande iscensättning. Den har lägre temperatur än i Uppsala, där livslusten hos Julia Marko-Nords Nora, i varje fall inledningsvis, nästan får hela scenen att bågna. Det är inte lika tryckstarkt på Dramatens Lilla scen. Även om Anna Björk, som gör Noras roll, får vara med om att hela hennes liv sätts i gungning.

Den som utlöser detta jordskred är Nils Krogstad, när han visar på skillnaden mellan hennes romantiska drömmar om att ha räddat sin make och verkligheten. Det är den insikten som får Nora att börja tvivla på att hennes lycka är så ogrumlad. Och det blir på samma gång startpunkten för en uppgörelse, som förutsätter att hon går längre tillbaka i tiden än till de åtta åren med Torvald. För att hon skall förstå att äkta mannen bara övertagit ett mönster som grundlagts betydligt tidigare. När Torvald sedan visar prov på sin manschauvinism och patriarkala tänkesätt, blir det mest en bekräftelse på vad hon i sitt begynnande tvivel själv redan är på väg att upptäckta. Men Anna Björks Nora är också betydligt mera sammansatt ur andra aspekter. Dramatenuppsättningen ger plats åt att visa hur hon de facto delar sin kärlek mellan Torvald och den jämnårige doktor Rank. På så sätt blir äktenskapet inte så lite priset hon får betala för vänskapen, närheten och det dagliga umgänget med en människa med vilken hon har betydligt mera gemensamt än med den huvudsakligen på en erotisk attraktion inriktade Torvald. Det är heller inte svårt att se konsekvensen i dennes tankar, när han betraktar sin hustru som en investering i karriären för att väcka omgivningens beundran och blickar.
Därigenom kan Sofia Jupithers instudering av dramat i hög grad sägas handla om själsliga processer med känslor som hinner i kapp. I detta sätt att betrakta Ibsens pjäs ingår även utmärkta Nina Fex som Fru Linde och Magnus Roosmans i en bitter tonart stämda Nils Krogstad. Att Nora med sina självmordstankar påskyndar en sådan utveckling hos Krogstad är uppenbart. Alldenstund han känner igen sig själv i hennes utsatthet. Därmed är också en hel del av motståndet brutet, när Fru Linde kommer med sitt förslag om att återknyta till deras samhörighet från ungdomsåren och det tillfälle då de sociala villkoren tvingade henne att överge honom. Ett viktigt inslag i pjäsens allt överskuggande fadersuppgörelse är Noras upptäckt hos sig själv, att hon flyttat över det rådande mönstret på sina egna barn och själv betraktar dem som inte någonting annat än sina egna dockor. En inte oväsentlig del i hennes uppbyggnad av en egen självbild handlar dessutom om genomskådandet av hur hon alltigenom överskattat Torvald.

Sofia Jupither gör bindningarna tydliga mellan dramats olika personer. Och framför allt pekar hon på olikheterna på ett djupare plan mellan Torvald och Nora. Det är de som utlöser och styr Anna Björks kamp med sig själv. Här framgår, mycket skickligt återgivet, hur olycklig hon är under masken och ytan. Leonard Terfelts Torvald Helmer driver i Dramatenföreställningen ett maktspel med sin hustru, där han främst framstår som en oförarglig yuppie av kanske Stureplansmodell. Som äkta man blir han därigenom mest en snacksalig kliché. I den mån han besitter någon auktoritet i kraft av sin chefsroll på banken är den av det lättviktiga slaget. Hans försök att styra omgivningen med hjälp av tillrättavisningar visar bara att den välpressade kostymen är några nummer för stor. Doktor Rank, anförtrodd Peter Engman, blir i det sammanhanget, med en hörbar, effektfull fördröjning i replikerna, en kompromissens företrädare. Det är svårt att annars förstå vad han har gemensamt med sin vän Torvald, om man tänker bort att denne utgör instuderingens alibi för att han skall kunna vistas i Noras närhet.

Medan Uppsala stadsteaters uppsättning av Ett dockhem tar till vara allt vad en teaters verkningsmedel kan bidra med för att skapa en uttrycksfull iscensättning, har Dramaten satsat på pjäsens möjligheter att ge underlag för en diskussion om familjemönster som går generationer tillbaka. Det är också i ljuset av ett sådant grepp man uppfattar Erlend Birkelands scenografi med en nutida Östermalmsvåning som plats för förloppet. Det finns ingen anledning att spela ut de bägge föreställningarna mot varandra. Grip i stället tillfället att se hur olika två regissörer har gått till väga. Med en och samma pjäs som underlag.

Ett dockhem som fadersuppgörelse

En fadersuppgörelse som går flera generationer tillbaka i tiden är drivkraften i Dramatens resonerande och aningen svala uppsättning av Ibsens Ett dockhem, skriver Bo-Ingvar Kollberg.