När österrikaren Arthur Schnitzler först gav ut sitt provokativa drama ”Ringlek” runt förra sekelskiftet var det närmast en omöjlighet att det faktiskt skulle kunna sättas upp på scen. Pjäsen består av tio scener som skildrar varsitt samlag. Knappast rumsrent i det tidiga 1900-talets Wien. Schnitzler låter dessutom den erotiska pardansen involvera de flesta av tidens samhällsskikt. Här dansar greven med skökan, soldaten med tjänsteflickan, författaren med skådespelerskan. Att det blev skandal när den väl sattes upp, tjugo år efter att pjäsen först publicerades, är med andra ord inte särskilt underligt. Sedan dess har den dock återkommit till teaterscenerna och även filmatiserats ett par gånger. Idag framstår varken den sexuella tematiken eller Schnitzlers sätt att skära genom de sociala skikten som särskilt provocerande. Istället är det nog tänkt att vi ska se det som Freud såg och uppskattade hos Schnitzler, att han för publiken lyckas öppna upp ”själens vida landskap”.
Nu gör Sunil Munshi, som senast gjorde den sylvassa och lysande ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” på stadsteaterns lilla scen, sin tolkning av Schnitzlers drama på samma scen. Och nej, den som gått till teatern i hopp om lite naket har här inget att hämta. Här är samlagsscenerna uppdelade i ett före och ett efter, med lite pornografiska ljudeffekter däremellan. I övrigt känner man igen Munshis karaktäristiska stil: En enkel och sparsmakad scenbild, mikrofoner som hänger ner från taket, ett mycket effektivt och snyggt användande av ljuset. Munshis estetiserade scenspråk kan ibland ha en tendens att stanna på ytan. Här har han dock lyckats accentuera det djup som trots allt finns i Schnitzlers inte alltför mångbottnade text.
Detta blir nämligen, när föreställningen fungerar som bäst, en uppsättning om erotiken som uttryck och kompensation för en djupare existentiell längtan. Ja, kanske rent av som ett Gudssubstitut. Mellan varje scen låter Munshi nämligen gamla läsarsångar ljuda i högtalarna. Och att Gudslängtan i den andliga poesin ofta gestaltas i bilder med starka erotiska undertoner är ett välkänt fenomen. Här är dock den sexuella längtan snarare ett sätt att fylla tomrummet efter en Gud som stilla somnat in. Schnitzlers pjäs är ju skriven inte långt efter att Nietzsche förklarade Guds död. Jag tror att det är i den idéhistoriska kontexten man ska förstå den här föreställningen.
Starkast blir det också när den existentiella avgrunden och de tragikomiska dragen kommer fram i de annars ibland lite småfåniga scenerna. Som när Göran Engmans baron står där i slutscenen med byxorna runt fotknölarna och den löjliga fjäderhatten på huvudet, som en sexualitetens hjälplösa narr. Detta är på många sätt just en föreställning om vår hjälplöshet inför drifterna, de som kan vara så svåra att kontrollera och som vi ibland kanske inte ens är medvetna om. Ja, att Freud fascinerades av Schnitzlers författarskap är inget man förvånas över.
Ett smart drag är också att låta två av stadsteaterns mognaste och mest erfarna skådespelare gestalta de tio scenerna. Detta är givetvis i hög grad Göran Engmans och Tytte Johnssons föreställning. Det är deras tighta samspel som verkligen får denna, till en början aningen stapplande, men efterhand alltmer dansanta ringlek att svänga.