Ensam är stark
För ett år sedan skickade tjugoåriga Shima Niavarani ett mejl till Riksteatern. Hon ville sätta upp en föreställning där hon själv stod för allt, från manus och regi till ljussättning. Nu har hennes idé blivit verklighet och hon har gett sig ut på en lång turné runt om i landet.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vad handlar föreställningen om?
- Den handlar om människors politiska identiteter, om maktstrukturer och hur de är begränsande för individer. Men det är inte så akademiskt som det låter. Tilltalet är humoristiskt.
Är humor viktigt för dig?
- Nej. Men jag tror att humor underlättar om man vill föra fram ett budskap.
Hur ser ditt budskap ut?
- Människor placeras hela tiden i fack beroende på var de bor, var de kommer ifrån och deras ålder. De som inte passar in i en viss mall hamnar ofta utanför det offentliga rummet. Det behöver inte bara vara baserat på förutfattade meningar från omgivningen. Det handlar också om vilken identitet man ger sig själv. Det är sådana kategoriseringar jag vill luckra upp. Därför leker jag med olika roller. Bland annat gör jag en vit, medelålders man från medelklassen och en kvinna som har sopats under mattan.
Var kommer ditt engagemang i de här frågorna ifrån?
- Jag får ofta den frågan, men jag tycker inte att den är intressant att svara på. Det började väl någon gång i barndomen ... Nej, den analysen sparar jag till dess att jag väljer att gå i terapi. Jag lever i nuet.
Och just nu turnerar du runt om i Sverige.
- Precis. Det är otroligt kul att få träffa många olika sorters människor och att få se andra delar av landet. Egentligen passar föreställningen bäst för dem som är 17 år eller äldre. Men när jag var i Hudiksvall kom 13-åringar fram till mig och ville ha min autograf. "Om jag hade vågat skulle jag göra precis som du", sade en av dem. Och jag som trodde att de var för unga för att fatta vad jag pratade om.
Har du stått på scen tidigare?
- Ja, jag har bland annat uppträtt som estradpoet. Språket är viktigt även i den här föreställningen. Jag använder mig ofta av ordlekar och olika fraseringar. Ibland blir det surrealistiskt och symboliskt.
Vad tror du att du gör om fem eller tio år?
- Jag har redan valt mitt yrke. Det är scenkonst jag vill hålla på med till den dagen då jag dör.