En natt i februari. Titeln på Staffan Göthes fina barnpjäs från 1972 slår an tonen: det finns poesi i den, men den skickar också i väg en pil av ångest. Februari måste väl med sitt mörker och sitt avstånd till helgerna vara den värsta av alla skitmånader?
Nå. I denna den värsta av skitmånader har ”pojken”, pjäsens huvudperson, nyss haft den värsta av skitdagar. Under en skidutflykt med skolan pressades han av mobbarfiguren Feffe till att åka ned för ”mördarbacken”. Pojken ramlade, och inte nog med det – termosen som hans pappa hade sagt åt honom att vara försiktig med sprack.
Nu ligger han i sängen utan att kunna sova. Tankarna vandrar. Inte bara vandrar – de dansar, leker, skrämmer, tjafsar och bråkar. Så där som tankar gör. Det är dessa energiska inre röster och bilder, personifierade av Charlotte Gottfries, Nanna Castillo och Magnus Lindén, som publiken följer. Pojken själv syns aldrig till.
Teater Essence har gett en enkel, ren och lagom absurdistisk inramning till denna lyriska och existentiellt rätt påträngande pjäs. Fonden är vit, liksom kläderna. Ett par lampskärmar träs över huvudena när tankarna undantrycks av djupsömnen. Enkelheten lyfter fram texten.
Gruppen handskas också fint med det som är pjäsens kanske främsta kvalitet: balansen och spänningen mellan det lekfulla och det ångestladdade. Det finns sekvenser som är lite otäcka. Som när tankarna, på jakt efter pojken, plötsligt får långa vassa näbbar. Men inte vid något tillfälle faller man för frestelsen att göra det allt för skrämmande – eller, för den delen, tramsigt.
Vad som sätter djupast spår är dock inte några enskilda element, utan själva den melankoliska, ja lite sorgliga grundstämningen, förstärkt av en inledande och avslutande dragspelsmelodi. Pjäsen handlar ju inte bara om det där misslyckandet i skidbacken. Pojken, liksom så många andra pojkar och flickor, befinner sig i en hård värld. Det psykologiska våldet stannar inte inom skolgårdens inhägnad, den fortsätter i hemmet där en trasig termos är ett brott.