En unik atmosfär i ömsesidighetens tecken

Hon står inte riktigt att känna igen Kristina Lugn, när hon som värd på stället öppnar samtals- och kabaretföreställningen På höjden av vår förmåga med undertiteln Ett genusperspektiv på livet, konsten, föräldrarollen och tv-serien Höök, som premiärvisades i tisdags kväll. Teater Brunnsgatan Fyra har den på repertoaren de första dagarna i varje vecka, samtidigt som Staffan Westerberg fyller de övriga kvällarna med sin överdådiga Oväder på Brunnsgatan. Inte heller Anna Pettersson med tycke av vamp eller Westerberg ("känd från k-special") med en buspojkes heltäckande lugg är sig riktigt lika. Men mest brydd blir man onekligen av teaterchefens uppenbarelse. Hon företer stora likheter med någon av de ursnygga filmisarna på de små bilderna för mycket länge sedan. Hur det i vanliga fall yviga hårsvallet får plats i en så förledande peruk, kan man grubbla på länge.

Men någon eventuell ordning återställs bara i begränsad omfattning. Det är så det fungerar i det här framförandet. Åtskilligt bygger på överraskningar och att publiken inte skall känna sig alltför säker. Det gäller både vilka frågor som ställs och hur Kristina Lugn, som säger sig vara programmets Stina Dabrowski, vänder sig till de andra lika ofta på in- som utandningen och dessemellan även under pågående skratt. Medan kvällen går hinner man avverka allt från årets jubilar Linné och Göran Persson till egna tv-framträdanden och tankar kring vad det innebär att få barn. Anna Pettersson låter för några ögonblick en bortklippt scen ur tv-serien Höök återuppstå. Staffan Westerberg parodierar mycket porträttlikt Leif Zern och Pia Huss ("Pia Puss") men även Jonas Gardell. Kristina Lugn lättar sitt hjärta om åldrandet och ensamheten och försvarar en smula Göran Perssons humör, där hon känner igen stråk av sig själv. I det senare är hon dock inte alldeles allvarlig, man vet inte vad man skall tro. Hennes oemotståndliga och varma självironi kommer till flitig användning under föreställningens gång.

Det gör också ordmästaren Lugn, som passar på att tryffera kvällen med några av sina egna dikter. Skriva i stället för sjukskriva sig är en tänkvärd distinktion liksom apropå begreppet rörelse motståndsrörelsen inom oss själva. Anna Pettersson är den som får svara för kvällens utlovade genusperspektiv och föreläser om "minligt och kvannlikt". Staffan Westerberg hittar rätt på fundamentala stämtoner i sitt eget konstnärskap, när han gör ett nummer om clown- och mimartisten Monsieur Soleil. Det sjungs och det förs privatsamtal inför öppen ridå, citeras ur pågående och tidigare föreställningar i källaren vid Brunnsgatan fyra, där verksamhet nu pågått i 20 år.

Det är svårt att tänka sig att det kan finnas en mera förtroendefull atmosfär av samhörighet medan pjäserna pågår än den som uppstår i mötet mellan scenen och salongen på den här teatern. Och det inte bara för att det fysiska avståndet är nästan obefintligt. Under Kristina Lugns tid som teaterchef har det vuxit fram en samstämmighet och öppenhet av det ömsesidiga slaget som torde vara alldeles unikt i svenskt teaterliv. Här är antalet besökare ingenting som säger någonting om föreställningarnas kvalitet, eftersom det alltid brukar vara utsålt och dessutom kö till biljetterna. Frågan är i stället om kärleken till teaterkonsten, såväl från skådespelarnas som från publikens sida, får mera otvetydiga uttryck, når högre höjder eller överträffas i intensitet någon annanstans.

En unik atmosfär i ömsesidighetens tecken

Frågan är om kärleken till teaterkonsten överträffas någon annanstans, skriver Bo-Ingvar Kollberg apropå den nya föreställningen på Teater Brunnsgatan Fyra.