En underhållare i toppform

En gång var Evert Taube en nationalskald. Det är han inte längre, även om väldigt många fortfarande håller hans visor högt. I dag är Taube mer en hörnsten i en svensk vistradition än talesman för något större.Min egen relation till Evert Taube är relativt begränsad. De mest kända visorna går förstås inte att komma undan, och hans biografi finns antagligen någonstans i bakhuvudet. Det närmaste jag kommit är nog när jag på en skärgårdsauktion bjöd på en gitarr som Taube skulle ha trakterat så gott som dagligen under en båtfärd till Argentina. Historien var inte verifierad, och en äldre herre tog hem budgivningen.I föreställningen Ensam, långt ute berättar Peter Harryson historien om Taubes liv fram till 20-talet, då han träffade sin blivande hustru Astri och slog igenom som vissångare. Till sin hjälp på scenen har han multiinstrumentalisten Bernt Andersson, gitarristen Bengt Magnusson och basisten Kjell Jansson, en mycket kompetent trio.Föreställningen bygger på en text av Olle Adolphson, som stod Taube mycket nära. Pater Harryson fungerar som ciceron, skådespelare och sångare. Ibland ger han ord åt vissångaren, och ibland står han bredvid och betraktar.Historien i sig är fascinerande. Taube drevs av konstnärsdrömmar till Stockholm från Vinga redan som sjuttonåring, men tvingades utmärglad återvända ett par år senare. Ställd inför ultimatum av sin far, fyrvaktaren, gick han full av avsmak till sjöss och hamnade så småningom i Argentina, där han fann material till sina framtida sånger och hankade sig fram som boskapsskötare, konduktör och kanalbyggare. Ensam, långt ute, längtade han hem alldeles förtvivlat, men hans stolthet förbjöd honom att återvända med mössan i hand. Tills det första stora kriget kom och gav honom en perfekt ursäkt. Harryson med trio träffar rätt, både i tolkningar av visor och i berättande. Ibland blir utspelet våldsamt teatralt, men det fungerar med den storslagna fabeln. Och någonstans lyckas man också visa de poetiska kvaliteterna hos Taube: att förmå göra mörkret ljust och se det stora i det lilla, och tvärtom.Om dessutom både Taube och Harryson hör till ens personliga favoriter är föreställningen något av det bästa man kan se i höst. Själv tillhör jag kanske inte den primära målgruppen, men efter att ha sett Ensam, långt ute känns det ändå lite synd att jag inte lade vantarna på den där gitarren.