Just nu kan man se två föreställningar, i Stockholm och i Uppsala, som förhåller sig väldigt olika till sin gemensamma upphovsman Anton Tjechov. På Stockholms stadsteater spelas Eirik Stubøs lågmält långsamma uppsättning av Onkel Vanja, försatt till vad som liknar en amerikansk westernidyll, med höbalar som scenografi och levande höns som en slags vandrande rekvisita, allt ackompanjerat av Neil Youngs nasalt sköra folksångarstämma.
Det är en avskalad och oerhört exakt föreställning som liksom klär av allt onödigt kring texten och låter Tjechovs människor stå där nakna med orden, i all sin sorgliga patetik. Stubø sätter verkligen Tjechovs text i centrum. Uppsättningen på Stockholms stadsteater är ett reducerat och koncentrerat mästerverk.
Sunil Munshi gör närmast det diametralt motsatta på Uppsala stadsteater när han ger sig på Måsen. Ett pubertalt och upproriskt f***ing har lagts till titeln, vilket tydligt indikerar den lite bråkiga attityd med vilken Munshi närmat sig texten.
Här har Tjechov verkligen inte klätts av, utan tvärtom smyckats med galaklänning och fått en fjäderboa virad kring halsen. Munshi vill inte som Stubø förfina och förvalta ett klassiskt Tjechovarv, utan snarare förvandla pjäsen till sin egen.
Om Stubøs Onkel Vanja doftade av ladugård och hönsskit är Munshis Måsen omgärdad av en parfymerad doft av lätt urspårad överklassdekadens. Inget hö här inte, men desto mer glitter och guldglänsande konfetti. Neil Youngs spröda sånger skulle skära sig rejält med Munshis mås. Här är det i stället Andrew Eldritchs (Sisters of Mercy) svartrockarlyrik som fungerat som inspiration. De rutiga flanellskjortorna och de stickade tröjorna från Stubøs uppsättning skulle vara otänkbara i Munshis högklackade och modedesignade värld. Här är det i stället Camilla Thulins överdådigt stilfulla kreationer som klär skådespelarna. Kort sagt, det är en pimpad mås i lyxförpackning som Munshi visar upp för Uppsalapubliken.
Så hur fungerar då denna Munshis nytolkning? Jodå, den har både sina poänger och sina brister. Munshi har flyttat Tjechovs kärlekstörstande karaktärer betydligt närmare vår egen tid. Med Dallas, Seinfeld och Kicki Danielsson finns referenser till såväl 1980- som 90-tal. Denna tidsförskjutning varken tillför eller förtar särskilt mycket från originalet. Vi känner igen våra Tjechovfigurer. De är alltjämt lika hopplöst förälskade (men inte i varandra), längtar till stan, filosoferar, blir melankoliska, försöker skjuta sig själva eller varandra (med mer eller mindre lyckat resultat), söker erövra sin frihet men är hopplöst fångna i sina egna inre fängelser, i sina fåfänga drömmar om lycka och framgång.
Men framför allt är de djupt, djupt, olyckliga.
Munshi har vridit upp tempot och temperaturen i sin uppsättning och på så sätt skapat en komik som man kanske inte vanligtvis förknippar med Tjechov. Nog finns det gott om humor också i själva texten, men den brukar gestaltas på ett mer subtilt och ironiskt sätt.
Uppsättningen på Uppsala stadsteater är allt annat än subtil och finstilt. Här är gesterna stora och yviga, hela tiden gränsande till överspel. Det skapar, åtminstone i första akten, ett problem. Här känns det som om föreställningen fastnat i sin egen ytlighet, som om ytan är föreställningens enda bärande idé.
Men i andra akten händer det något. Då öppnar sig plötsligt ett djup och en svärta i föreställningen. Människorna blir verkliga, de griper tag. Särskilt fint blir ett tyst, kort, möte mellan Mathias Olssons Konstantin och Mattias Lechs Masja. Munshi har nämligen gjort ett antal könsoperationer i sin uppsättning. Masja har blivit man och hans (eller är hen här kanske rätt beteckning) olyckliga kärlek till Konstantin blir liksom dubbelt förbjuden.
Denna lite queera twist är den här nytolkningens mest lyckade drag. Det är nästan som om Masja blir pjäsens verkliga huvudperson. Mattias Lechs gestaltning, full av tillbakahållen passion, hör i alla fall till uppsättningens mest minnesvärda. Även om här finns flera andra fina prestationer. Mathias Olssons gör en Konstantin som illa döljer sin dåliga självkänsla bakom intensivt teatrala utspel. Monica Stenbeck är en ormlikt osympatisk Arkadina. Rafael Edholm är med sitt grekgudaktiga yttre och sin lite dumdryga uppsyn som gjord för att spela Trigorin.
Helhetsintrycket är dock att föreställningen bygger mer på sitt estetiska än sitt innehållsmässiga koncept. Men visst, en annorlunda Tjechov är det. Och som sagt, riktigt f***ing snygg.