Stockholms stadsteater ger med premiär i fredags Thomas Bernhards pjäs Helt enkelt komplicerat. Den handlar om en åldrad skådespelare, som instängd i sitt rum och avskärmad från omvärlden går till rätta med sin omgivning, det förflutna och livet som scenaktör. Han är innesluten i sina minnen och allt ouppklarat lika mycket som i den av Sven Haraldsson utförda, ruffiga scenografin.
Österrikaren Thomas Bernhard hör till provokatörerna bland nutida dramatiker. Han har släkttycke med Elfriede Jelinek. Såväl pjäserna som prosaböckerna väckte alltid uppståndelse när de presenterades. Landsmännen vred sig som maskar, när de hade fastnat på kroken. Bernhard drog fram i ljuset sådant som ingen ville bli påmind om. Det nazistiska förflutna, katolska kyrkan och dubbelmoralen hörde till angreppsmålen.
Pulsen i det här dramat är dock försonligare. Det skrevs 1986 och var en födelsedagspresent till den då 80-årige stjärnskådespelaren Bernhard Minetti. Nu är det en annan veteran som gestaltar huvudrollen, Sten Ljunggren, en av Stadsteaterns mesta teateruvar. Regissören Martin Berggren har utformat föreställningen med många teatrala övertoner och en betydelsemättad undertext. Lears krona från Shakespeare ingår liksom tömningen av en potta. Sten Ljunggren är en människa stadd i kroppsligt och mentalt förfall. Ännu mera framstår han dock som en trotsare och upprorsman mot en livsordning, som långt ifrån får sista ordet. I rollen som aktören är hans övertag betydande, när han går tillrätta med tillvaron. Han är surmulen men inte uträknad.
Drivkraften hos denne tvärvigg är ett aldrig stillnat raseri över tidiga oförrätter, föräldrar som svikit, orättvisor och sjukdom som ödet begåvat honom med. Ljunggren hasar omkring i sina filttofflor, träter, gormar, anklagar och tillrättavisar. Han kniper med ögonen, drar ner mungiporna eller låter munnen stanna kvar i öppet läge som i förvåning över vad han nyss sagt. Han är kostelig att skåda i detta handgemäng som blivit den gamle skådespelarens sätt att finnas till. Det är inte svårt att förstå att det är en kränkt, bitter och sårad själ som lättar på trycket. Ändå är det som åskådare stört omöjligt att inte beröras på djupet av dessa tirader. För Sten Ljunggren har så på kornet hittat den innerst inne belägna, mänskliga rösten hos sin skådespelare, att effekten inte kan bli annat än en total kapitulation.
Artur Schopenhauer blickar ner från väggen, på skrivbordet står hustruns och föräldrarnas porträtt. Det är oftast dem som monologens alla utfall gäller. Så kommer mjölkflickan och ringer på vid ett av sina veckobesök. För några ögonblick övergår den anspända stämningen i sin motsats. Det här är ett stycke självreflexion mera om mänsklig storhet än om någons tillkortakommanden. Det är onekligen ett kraftprov i den högre skolan när Sten Ljunggren hittat fram till den slutsatsen i sin rolltolkning, som blir en oemotståndlig skådespelaruppvisning av förnämligaste slag.