En svindlande inre resa

Det är det liv som pågår så länge förväntningarna varar och förhoppningarna består, som svarar för ljusglimtarna i föreställningen 2 x Norén, som i onsdags premiärvisades på Stockholms stadsteaters Klarascen. Bägge skådespelen ingår i den svit om nio korta pjäser som tillkom efter den författarens skrivkramp vilken varade nästan tre år. Lars Norén har själv berättat om hur förlösningen infann sig, när han inte längre kände sig bunden av alla inifrån dikterade ambitioner och krav. Utan i stället lät det som ville komma fram och på så sätt åter fick orden att flöda.Riksteatern har tidigare satt upp två av dessa pjäser där en försonlighet med tillvarons villkor anger den nya riktningen. Det betyder att iscensättarna tagit fasta på vad där finns av skörhet och bräcklighet i själva livsordningen. Det finns inte längre någon att gå till storms mot eller anklaga för den tingens ordning som konstituerar människornas väl och ve. Snarare är det en stor varsamhet som råder. Därmed har pjäsförfattaren också närmat sig de uttolkare av hans dramatik som sökt spår av sådana förhållningssätt redan i de tidigare texterna. Kia Berglunds uppsättning av Modet att döda på Teater Giljotin i vintras är ett exempel. Dramatens föreställning från i våras av Endagsvarelser ett annat.Också hos Lennart Hjulström i Terminal 4: Allt ? innan och i Terminal 8: Om ljuset finns en motsvarande inställning till allt ogörligt, opåverkbart och ofrånkomligt som hör till den mänskliga existensens spelregler. Men regissören lyssnar sig dessutom fram till de stråk som får mörkret att skingras. Där livet vänder sitt ansikte mot framtiden, medan all tyngd och plåga, om så bara för en stund, viker undan. I den första, Allt ? innan är det händelseförloppet kring en abort som står icentrum. Här ligger lindringen vid det efterlängtade barnets tillblivelse och vid drömmarna, så länge barnet bara är en möjlighet, hos en tillvaro i trygghetens, värmens och tillitens tecken. Att detta tillstånd är av övergående natur och att allt snart återgår till det vanliga tycks inbyggt i själva världsordningen.I pjäsen efter paus, Om ljuset, handlar det om de gamla föräld­rarnas förhoppningar att sonen skall få ett liv som de själva varit förmenade. Men även om barnbarnet Johan, som laddar den frånvarande fadern med alla sina drömmar om framtiden, med föreställningar om kontakt, närhet och gemenskap som utgör ett slags svar på all den utsatthet livet, utan att han kunnat påverka förloppet, försatt honom i. Lennart Hjulström har i sitt umgänge med pjästextenhittat nivåer hos rollerna där den nakna överlevnaden är den viktigaste drivkraften. Och han har fått med sig skådespelarna i denna uppsättningens närmande till själsliga bråddjup där människan är som mest ifrågasatt och sårbar. Det gör iscensättningen till en svindlande inre resa, där till slut bara de enkla, men grundläggande frågorna om liv och död finns kvar.Men samtidigt som Lars Norén nu öppet och direkt hittat fram till de ämnen som hans författarskap hela tiden egentligen handlat om, rymmer pjäsen även spår åt många andra håll. Där finns det liv med ett leende på läpparna och masker för ansiktetsom har en tydlig koppling till den i dagens samhälle så åtrådda sociala kompetensen. Det utanverk som ofta är ett krampaktigt försök att dölja klyftan mellan verkligheten som den är och sådan vi vill att den skall vara. Och just detta senare är ett framträdande motiv i pjäsen Allt ? innan, där beslutsvåndan inför den förestående aborten framställer det berörda paret som frånvarande inför varandra i all kontaktlöshet trots den fysiska närvaron. Påtagligt är också hur det väntade barnets eventuella födelse väcker till liv minnen från det egna inträdet i livet och hur gränserna därmed blir flytande mellan då och nu.Aldrig har väl heller tidigare språkets kontaktfunktion framstått som lika tydlig i Lars Noréns dramatik. Om man så vill går detta att se som en hårt slående kommentar till allt som går under namnet informationssamhälle i dagens värld. Här är det i stället frågan om ord som inte räcker till och ett språk som oavlåtligt kommer till korta. Mycket av meningsutbytet sker genom rena trivialiteter. Vad som kommuniceras genom alla kontaktförsök är inte så lite en total mänsklig utsatthet i vilken alla är delaktiga. Antingen denna längtan efter att nå fram kamoufleras i aggressiva tonfall, i förebråelser, i projektioner eller i vädjanden om någon sorts tillhörighet. Men kanske är det för att kraven är så lågt ställda som de inte finner något gensvar. I de här Norénpjäserna lever människorna på sparlåga och vet inte av något annat.@3a Text:Det är svårt att tänka sig en mera lojal och lyhörd ensemble för pjäs­tolkningarna än den som Lennart Hjulström haft till sitt förfogande. Jacob Erickssons eventuellt blivande barnafader i abortpjäsen är vettskrämd över vad som väntar och lyckas heller inte dölja sin totala desorientering inför vad ansvaret för ett nytt liv skulle inne­bära. Hos Anja Lundqvists gravida kvinna är desperationen ännu mera påfallande, medan hon flyr in i sin drömvärld där tankarna på familj och barn utgör räddningen, även när hon nyss genomgått det kirurgiska ingreppet.Shanti Roney finner sin tröst hos Jesus, medan livet fortsätter honom förutan. Sanna Krepper vill ogärna avstå från umgänget med kompisarna och biter sig därmed fast vid en utvecklingsnivå som borde varaövergående. Hos Göran Ragnerstams norrländska Gunnar finns en rekorderlighet som gör honom lomhörd inför allt som avviker från det gängse. Och med Gunilla Nyroos ges kvällen sin allra tydligaste förankring i den vardagstillvaro där de begränsade anspråken och de små pretentionerna bestämmer tillvarons räckvidd.Det är också i denna Nyroos rolltolkning som kvällen har fått sin omisskännliga tyngdpunkt. På så sätt blir det människolivet utan åthävor, alla vanliga och under knappa omständigheter kämpande livsöden som omfattas med den mest framträdande medkänslan och varsamheten i denna nya fas i det norénska författarskapet. Och det tillsammans med barnet Johan i avslutningspjäsen. Så som Anja Lundqvist utformar den barnrollen med lika delar rädsla för vuxenvärlden och oförmåga att omfatta den med annat än en gränslös tillit får föreställningen, som ingenstans annars, en sprängverkan som är helt omöjlig att värja sig mot.