Det är ett närmast kusligt sammanträffande att Socialdemokraterna väljer en ny partiordförande samma dag som Stockholms stadsteater har premiär på sin uppsättning om Olof Palme – den mest legendariska av de S-ledare som på senare år avverkats med allt snabbare takt. Med dagens sviktande väljarsiffror börjar det bli allt svårare att föreställa sig att Socialdemokraterna en gång var det självklara regeringsalternativet, obrutna vid makten i över fyrtio år. Och oavsett vilken politisk färg man bekänner sig till går det inte att förneka att det är socialdemokratin som designat den modell av grundläggande social trygghet som de flesta i dag är stolta över att kalla svensk.
Lucas Svenssons Palmepjäs är inte heller bara en pjäs om en människa, eller ens ett parti, utan lika mycket en sorgesång över ett helt land. Ett land där den ideologiska debatten förlorats i en grumlig mittensmet i vilken väljarna inte längre förmår urskilja några enskilda färger, ännu mindre någon tydlig riktning åt varken höger eller vänster. När Meta Velanders åldrade Rosa, som varit den mest hängivna socialdemokrat i hela sitt liv, i slutet av pjäsen lägger sin röst på Jimmie Åkesson är det för att han, till skillnad från de andra, har så tydliga åsikter, att det faktiskt går att förstå vad han säger. Det riktningslöst otydliga bäddar för populism.
Lucas Svensson har med andra ord inte skrivit någon traditionell biografi, anpassad för scen. Svenssons pjäser drar ofta åt det uppbrutet poetiska, nästan drömspelsaktiga. Så även här. En del kan nog finna det enerverande. Jag gillar det. Pjäsen rör sig främst mellan två valfiaskon – 1976 och 2010. Här möter oss, förutom Palme, en samling karaktärer ur folkhemmets Sverige: Niklas Falks alkoholiserade målare, Lena B Erikssons amatörskådespelare, Sofi Helledays städerska. På en urspårad kräftskiva dyker Saint-Just, Cornelis och Brecht upp. I andra akten låter Svensson fantasin flöda.
Finner man formen störande finns det ändå en stor anledning att ta sig till Stockholm för att se denna, något för utdragna, men ändå högst sevärda föreställning. Den anledningen heter Philip Zandén. Hans gestaltning av Palme är av det storartade slaget. Zandén har funnit en perfekt balans mellan porträttlik imitation och egensinnig tolkning. Jag njuter varenda sekund han är på scen.