”Det förgångnas natt är mörk, men inte alldeles. I historiens ljus träder gestalter fram som i strålkastarljuset på en scen.” Så börjar Ur nattomhöljda tider, krönikespelet som av någon anledning fått sitt namn efter en vers i Viktor Rydbergs Kantat vid jubelfest-promotionen i Uppsala den 6 september 1877. Det är den 26:e upplagan. Ännu en gång kommer stadens hela historia, med allt vad den bär med sig av kungar, drottningar, präster, studenter och vanligt folk, att passera revy.
Har jag förstått. För jag har aldrig varit här förut. Vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. En stunds förströelse? Jag upptäcker att jag har behov av det. Trivs när den där varma berättarrösten sätter i gång, lite infantil, som rösten från sagobanden när man var liten. Det är mycket människor på scenen mellan Domkyrkan och Gustavianum. Än så länge är det ganska ljust. Skådespelarnas röda, orange, blå och svarta dräkter smälter samman i ett abstrakt mönster – och ett konkret uttryck för samarbete och gemenskap. Flera generationer samsas här.
En kvinna stapplar fram i huckle. Kanske är hon en av dem som varit med varje år sedan urpremiären 1985. Hennes ansiktsuttryck är eländigt, det var hårt på den sagans tid i vilken spelet tar sin början. Här finns också barn, somliga inte äldre än att de knappt räcker mig till midjan (en är så liten att han i en scen tillåts bära byxor i prassligt syntetmaterial, trots dess tveksamma historiska förankring). De är roliga att följa. De tittar på varandra, och på de vuxna. Söker signaler. Man ser att de stolt sträcker ut sig i sina dräkter, denna generation som växer upp med avancerade datorspel och fantasy- och superhjältefilmer i 3D.
Nu har mörkret börjat breda ut sig, och scenen framför Domkyrkan stänger in sig i en strålkastarljus kvadrat. Det blir kallare. I samma stund som den heliga Birgitta får sin första uppenbarelse, och dansarna sveper in henne i ett kors av silverfärgat tyg, drar ett brett band av kajor över oss. Krönikespelet är för många ett tecken på höstens ankomst. Och visst känner man den nu.
Det har blivit kyligt och blött. Det händer väl att man tittar på klockan, men oftast är det trivsamt att sitta här och försvinna in – kanske inte så mycket i berättelsen, som i berättelsen om berättelsen. Åren som ligger bakom, och alla repetitioner. Mönstret, samarbetet, gemenskapen. Gycklarna i en koreograferad dans med eldfacklor i händerna. Dansarna, skådespelarna, hästarna. Tillsammans har de skapat en fin föreställning, en stunds förströelse. Allt fungerar och hänger i hop innanför den här kvadraten. Man kan krypa in i den, vila där.
Såväl aktörer och publik verkar ha roligt. Inte ens en strof som denna ur Rydbergs dystra dikt – som skrevs på beställning av universitetet för att hylla den teologiska, den juridiska, den medicinska och den filosofiska fakulteten, men i slutändan kom att handla om israelernas ökenvandring – låter olycksbådande när berättarrösten läser den:
”Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt –
se, framom henne dimma
och bakom henne natt!”
Fotnot: Krönikespelets premiär ställdes in i fredags men ägde sedan rum i lördags. Nu spelas det vid bra väder 24, 25, 26 och 27/8.