Det går inte annat än glädjas över Stockholms stadsteaters nysatsning på en barn- och ungdomsscen i Skärholmen och till konstnärliga ledaren Carolina Frände. Invigning skedde nyligen med Åsa Lindholms Grymma sagor, fem pjäser baserade på sagoklassiker som hon bearbetat och aktualiserat med tankar kring etnicitet, klass och könsroller. Men så är också de gamla sagorna ofta små uppbyggliga moraliteter.
Allt är pedagogiskt upplagt i Frändes utmärkt tydliga regi. Pjäserna introduceras först av hästen Falada och den fasta skådespelarensemblen i ett förmak. Därefter lotsas publiken in i den sparsmakat effektiva teatersalongen i scenografi av Jenny Kronberg.
Det är en räcka små juveler som möter publiken, där var och en har sin specifika karaktär. Men vackrast av dem alla är nog ändå föreställningen De röda skorna, unik i sin stumfilmsform med mim, dans och Niklas Brommares slagverk. Dessutom med huvudrollsinnehavaren Siri Hamaris träffsäkra mimik och komiska talang starkt kontrasterad av Emil Alméns snipiga dam som förmanande fostrar den föräldralösa flickan. Något som de magiska skorna sätter punkt för.
Almén och Hamari spelar också huvudrollerna i Hans Christian och den lille vännen, en pjäs ihopmixad av två av HC Andersens sagor. Här i en mer queer form där den döende prinsens sista önskan om att få träffa ett annat barn infrias av flickan Dum-Dum som lär prinsen att leka. Men sensmoralen är större än så. Pjäsen känns som en enda uppmaning till att njuta av livet, att följa våra hjärtan och vår fantasi, vilket skulle kunna ses som ett slags programförklaring för Skärholmens teater.
Pjäsen Aladdin, med förortskänsla och svängig hiphop av Uppsalabaserade Bring down the beat, handlar om vad vi värdesätter i livet. Tonåriga slashasen Aladdin - truligt gestaltad av Bahador Foladi - driver vilse omkring i tillvaron medan hans mamma (Lotta Östlin Stenshäll) jobbar dubbla skift. Aladdin känner sig värdelös ända tills han en dag får rappstjärnans (David Lenneman) magiska ring på sitt finger som skänker honom framgång och stjärnstatus. Dock blir författarens ärende liksom gestaltningen övertydlig när pjäsen med påtaglig kyla visar idolskapets förgänglighet.
Flickan med tomtebloss tolkas av en välspelande sorglig Camilla Larsson och är den pjäs som, jämfört med de övriga, mest troget följer HC Andersens original. Pjäsen är lika hjärtekramande som omgivningens nonchalans inför det faktum att det i dagens Sverige finns utsatta fattiga barn.
Alldeles hänförande är pjäsen Sheher - sagoberätterskan, baserad på Tusen och en natt, som är en odyssé i välkända sagor och fantasterier. Det hela går till slut över ända då saga och verklighet sammanblandas och prinsessorna blivit gamla i väntan på sina kungar som aldrig tycks komma med sagornas lyckliga slut. Slut som ifrågasätts. För hur skulle hon, sagoberätterskan (Rakel Wärmländer) kunna älska en kung som mördat hundratals unga kvinnor? En bra fråga. Ett bra slut.