Nu är han full igen, Jeppe. Tog sig en riktig återställare i fredags kväll på Stockholms stadsteater. Lika törstig som alltid och lika hunsad. Och som alltid lika bortkollrad av den penningstinne greven om han arrenderar sitt lilla hem av på berget.
Jag talar naturligtvis om Ludvig Holbergs klassiska komedi Jeppe på berget vars huvudroll som den försupne bonden Jeppe spelades av helt briljant Leif Andrée.
Men det är inte bara Andrée som lyser upp denna mörka fredagskväll. Hela uppsättningen fullkomligt sprudlar av spelglädje och galna infall, som anspelningarna på tv-serien Riket och en fenomenal imitation av Ernst Hugo Järegård. Allt dessutom kryddat med moderna musikklassiker som Working class hero, Imagine och Woman is the nigger of the world, som ger föreställningen extra skärpa. Och en rollcasting som inte kunnat vara bättre.
Mycket är sig likt från originalets 1700-tals-Danmark. Dock har dramatikern Lucas Svensson och regissören Ole Anders Tandberg gjort en bearbetning av pjäsen och flyttat handlingen till ett nutida Sverige. Med inspiration från författaren Björn af Kleens omtalade reportagebok Jorden de ärvde, har man i uppsättningen tagit fasta på jordägandet i dagens Sverige och principen om fideikommiss. Lagen som innebär att äldsta sonen ärver allt som tillhör ett gods och som bara finns kvar i Sverige, men är avskaffad i resten av världen.
Ja, det blir rätt absurt. De vuxna syskonen, spelade av Ann-Sofie Rase, Emil Almén och Joakim Gräns, kivas som små ungar om patriarkens, utmärkt stramt och grisigt spelad Sten Ljunggren, gunst. Något som självfallet äldste sonen går segrande ur med sitt infama spratt att driva med den försupna bonden, som somnat på åkern efter en blöt kväll och som morgonen därefter vaknar som greve. Men allt blir inte riktigt som herrskapsfolket tänkt sig. Jeppe intar snabbt rollen som greve, lika berusad av sin nyvunna makt som av det sura vinet. Det får honom att ta det som är ”hans”: egendom, de anställdas liv och slutligen våldtar han också grevens dotter, såsom dåtidens adel tyckte sig ha rätt till.
Snart vaknar han dock i samma bondkostym som alltid. Blir upphittad av sin tyranniska hustru Nille, spelad av en aldrig så våldsam Frida Hallgren, som bankar vettet tillbaka i honom med ett basebollträ. Det här känns konstigt att skriva men misshandelsscenerna är rena fröjden, så trovärdiga att de nästan håller Hollywoodkvalitet.
Men det är inte bara Nille som delar ut sina smockor. Hela föreställningen är en politisk käftsmäll. Klockren i sin analys av sossarna, antifeminismen och den förstockade societeten. Och inte minst Jeppe självt som med makten i händerna visar sig vara lika maktfullkomlig och svinaktig.
Scenografi och ljussättning bör också nämnas. Den är rent magisk i all sin enkelhet. Man tror sig nästan vara i himlen lika mycket som Jeppe.