En pjäs om det förflutna självt

Thomas Ostermeier har nu lett verksamheten på Schaubühne am Lehniner Platz i snart tio år. Fortfarande satsar man på ny dramatik i allmänhet och Marius von Mayenburg i synnerhet. Men de största succéerna har man haft med teaterchefens egna iscensättningar av Nora (Ett Dockhem, 2002) och Hedda Gabler (2005) med Anne Thismer, respektive Katharina Schüttler, i huvudrollerna. De har redan hunnit bli omtyckta analysföremål för teatervetarna, tacksamma eftersom de fortfarande spelas.
Nyheten att nästa Ibsenadaption, i samarbete med det EU-stödda teaternätverket Prospero, skulle bli John Gabriel Borkman emottogs med förvåning. En pjäs om livet som rinner iväg och fåfängligheten i att föra vår livsmission vidare till nya generationer befinner sig långt från Schaubühnes ungdomspräglade repertoar.

Som alltid hos Ostermeier är pjäsen nedstruken, denna gång till knappa två timmar. De i Barbara Freys fascinerande tolkning i Zürich 2005 så viktiga biintrigerna är i stort sett borta och fokus riktas helt på de tre protagonisterna. Mayenburg har moderniserat den gamla översättningens repliker. Husscenografen Jan Pappelbaum har förenklat sin yuppiebungalow från Hedda Gabler ytterligare, och nu består scenen blott av två vita rum åtskilda av en plexiglasvägg. Fru Gunhild Borkmans våning domineras av en brunlila 60-talistisk soffgrupp i ädelträ med lågt bord och intensiv bordslampa, medan ett skrivbord drar blicken till sig när vridscenen snurrat fram Herr Borkmans våning, som ju i pjäsen befinner sig en trappa upp. Golvet är blankt hos Fru Borkman och ibland väller dimmorna in över fötterna från det vitgrå molnlandskapet i fonden. Med hjälp av spotlights och skuggor förstärks personernas entréer och sortier och Gunhild, som röker och knaprar piller, har självfallet såväl kontorspärm som mobiltelefon och unga Frida Foldal spelar keyboard.

Så långt känner vi igen Schaubühnes Ibsen. Men medan de tidigare produktionernas aktörer, Anne Thismer givetvis undantagen, hade svårt att bli medelålders och fylla Ibsens roller, grips vi här av tre skådespelare med lång scenrutin. Josef Bierbichler gör en robust Borkman, energisk i sin avsikt att göra mänskligheten lycklig, men något grinig över sina tidigare eftergifter och styrd av vilja till makt när han energiskt vandrar över scenen. Man har lagt in anspelningar såväl på aktuell bankkris som på industrimiljardären Adolf Merckles självmord i replikerna. Den viljestarke vitalisten bortser i sin öppenhet inför omprövningar och nya situationer dock från det allra viktigaste: sin egen dödlighet. När Bierbichlers väldiga kroppshydda sjunker ned i fåtöljen sedan ishanden gripit tag i hans hjärta är det fråga om sotdöden, inte hjältedöden.
Sonen Erhard (Sebastian Schwarz) är, som ofta, svag och viljelös. Här är han övergödd, klädd i brun kostym och vit skjorta och försedd med glasögon med tjocka svarta bågar. Att Fru Wilton (Cathlen Gawlich), en elegant femme fatale i blänkande jacka, lyckas dra med honom på fest och flykt förblir något gåtfullt, delvis beroende på att blåpennan avlägsnat rollfigurens lätt ockulta häxliknande egenskaper.

Erhard slits mellan modern Gunhild, som vill få honom att återupprätta familjen Borkmans heder, och den dödssjuka mostern Ella Rentheim, som uppfostrat honom och nu vill ha honom hos sig under sina sista månader. Ella är en av Ibsens mest omtyckta kvinnoroller och Angela Winkler gör henne hudlöst sensibel och skenbart självutgivande kärleksfull. När hon fått veta att John Gabriel, som en gång älskade henne, svek henne för maktens skull, blir hon elegisk bortom sans och vett och hennes vädjan till honom att sona sitt svek genom att ge henne Erhard är uppriktig och hjärtskärande. Det är länge sedan den sällsamma skådespelerskan Winkler på detta sätt lyckades mana fram sina mest nervfulla uttrycksmedel.
Men Ibsen kunde sin Scribe och just när Borkman och Ella tycks vara överens gör Gunhild entré genom en öppning i den vita väggen. Systrarna bär båda högklackade skor och svarta kläder, men Ella har ärmar av spets och Gunhild en rejäl svart jacka. Med vitsminkat ansikte och svart egyptisk peruk blir Kirsten Denes Gunhild en solid dubbelgångare till tvillingsystern. Hennes hat till make och syster är oförsonligt, hennes melankoli bitsk. Få skådespelerskor i dag förmår som Dene tolka dubbelheten i Ibsens på ytan korrekta repliker. I varje gest, i varje tonfall avslöjas rollfigurens förljugenhet och falska förhoppningar. Men Dene gör aldrig rollen löjlig eller föraktlig utan får oss att till sist hysa sympati för en hård kvinna, vars kärlek till sin son blott är masken för den egna viljan att se familjenamnet återvinna äran.

Den klassiska repliken "En död och två skuggor" är struken, liksom utomhussceneriet. Salongen får vara fjället när ljuset långsamt släcks över de tre ensamma i soffgruppen. Med hjälp av Dene, Winkler och Bierbichler har Ostermeier iscensatt Ibsens drama, icke blott som en pjäs om tre åldrande människors fångenskap i sitt förflutna, utan rentav som en pjäs om det förflutna självt, det förflutna som förhärjar allas våra liv. Ostermeier lockar på detta sätt teaterhabituéer till Berlin, utmärkt för turistnäringen, och producerar nytt spännande stoff till teaterhistorikerna.

En pjäs om det förflutna självt

Med sin tolkning av Ibsens John Gabriel Borkman producerar Thomas Ostermeier på Schaubüne i Berlin nytt spännande stoff till teaterhistorikerna, skriver Roland Lysell.