Idén är klockren. Att Wayne Hussey ställde upp på att åka på en Sverigeturné tillsammans med Marcus Birro är väl egentligen inte så spektakulärt som det låter. Den före detta Sisters of Mercy-gitarristen och The Mission-frontfiguren verkar just nu satsa på en solokarriär som går på halvfart. Men för Marcus Birro själv är det utan tvekan stort och som författarturné är det så långt från tråkiga biblioteksframträdanden man kan komma.
Nu är det i och för sig tveksamt om man kan kalla Att leva och dö som Joe Strummer för en författaruppläsning eftersom Birro berättar mer om sitt liv än läser ur den nysläppta romanen. Men boken är åtminstone kärnan som föreställningen byggs upp runt.
Berättelsen om Birros liv börjar självklart med en ung kille med rockstjärnedrömmar och författardrömmar som ställer sig utanför samhället och samlar räkningarna i en plastkasse istället för att betala dem. Marcus Birro är inte nådig när han kritiserar och skojar med sitt unga jag. Berättar hur dum och naiv han var och hur dålig koll han hade på hur allt fungerade och hur han lurade sig själv till att bete sig illa.
Lite poserande känns det eftersom Birro ändå till slut lyckades bli författare och känd och alltså måste ha gjort något rätt. Men det är ändå en fin och rolig historia om ett oförstående samhälle som tvingade honom gå på avprogrammeringskurs – det hette faktiskt så – på Arbetsförmedlingen för att komma på vad han kunde bidra med till samhället och lyfta en medicinboll för att bemästra rädslan för arbetsmarkandens regler.
Birros liv varvas med musik av Wayne Hussey och Mats Lerneby och då och då sång från Birro själv, som verkar trivas men ser osäker ut i rockstjärnerollen. Låtarna som spelas är uteslutande gamla depprockklassiker och det är aldrig någon tvekan om att Wayne Hussey kan sin sak. Med enkla medel skapar engelsmannen en djup och skön melankolisk inramning.
Vidare handlar berättelsen om hur Birro mer och mer förvandlas till den medelsvensson han tidigare hatade djupt och slutar i ett försvarstal för nostalgin, som är bannlyst av kulturetablissemanget. Tänker man på ungdomen så tänker man på en tid när döden var långt borta och då är döden långt borta, resonerar han. Och visst fungerar nostalgin som kulturuttryck om man är lika analyserande av och medveten om dess mekanismer som Birro, alltså egentligen ganska onostalgisk.