En nytändning för den politiska teatern

Elverkets premiär i lördags kväll på Peter Birros pjäs Neil Armstrong var aldrig på månen innebär en nytändning för den politiska teatern. I den med imponerande skådespelarinsatser genomförda föreställningen anläggs ett mycket fruktbart socialt perspektiv på en människas självbild. Huvudpersonen Harald Strid i Peter Birros pjäs Neil Armstrong var aldrig på månen har som skådespelare på scenen god kontakt med sina känslor. I privatlivet utanför lämnar hans förmåga till emotionella reaktioner dock mycket övrigt att önska. Så har det alltid varit och när hustrun Inga och dottern Katarina, båda två, uppsöker honom i logen på teatern alldeles innan premiären på Strindbergs Dödsdansen är det dags för den stora uppgörelsen med alla försummelser, tillkortakommanden, svek och nederlag som pågått sedan flera decennier tillbaka.Dramatens föreställning som premiärvisades på scenen Elverket i lördags kväll, rymmer många anspelningar på dagens teatervärld. Där förekommer med namns nämnande allt ifrån Percy Brandt och Lars Norén till Keve Hjelm, Ernst ­Günther och Ingvar Hirdwall. Men också ytterligare pjäser som Fadren, Hamlet, Lång dags färd och Macbeth. Peter Birro passar på att skoja med skådespelarnas fåfänga, behagsjuka och alla mer eller mindre dolda narcissistiska böjelser. Också med den avundsjuka som uppstår överallt där individuella prestationer skiljer sig åt. Scenografen Göran Wassberg har inte behövt gå särskilt långt för att hitta förebilder för den teaterloge i vilken allt utspelas.Men det allra viktigaste i Birros drama är ändå modellen att förklara självbilder ur ett klassperspektiv och vad en bakgrund i arbetarmiljö innebär av självtvivel, inre osäkerhet, kroniskt låg självkänsla och en livslång upplevelse av att aldrig räcka till. Det är ett sådant socialt stigma som präglar Börje Ahlstedts liv i rollen som Harald i den här föreställningen. Tvivelsutan innebär ett sådant sätt att närma sig en människa även en nytändning för den politiska teatern. Det är heller inte svårt att se att Stig Dagerman har fått en efterföljare i svensk dramatik.Pjäsen är Birros andra på Dramaten och vid sidan av den intensiva familjeuppgörelsen diskuterar den också frågan om vad som kan vara en konstnärs djupaste drivkrafter och konstens pris. Det är tre nivåer som utgör varandras förutsättningar, något som regissören Johan Wahlström mycket förtjänstfullt utnyttjat i sin instudering. På samma gång som Börje Ahlstedts Harald genom sitt skådespeleri lyckas hålla tillbaka och slipper konfronteras med sin sociala bakgrund såväl som med allt obearbetat på familjeplanet, utgör detta skydd mot allt undanstoppat både hans möjligheter att ta revansch och den reservoar ur vilken han hämtar energin till sin konstutövning.Det skall till en skådespelare av Börje Ahlstedts format för att härbärgera en sådan anhopning av inbördes motstridiga impulser och behov. Ahlstedt är pjäsen igenom ett väldigt kraftcentrum utan like, ansatt lika mycket av sorg och skuldkänslor inifrån som av anklagelser och förebråelser från sina närmaste.Att Peter Birro avstått från alla enkla gottköpslösningar när han på så sätt ställer frågan om konstens pris hör till det inte minst tilltalande med den här föreställningen. Och det tvetydiga slutet, när publiken får förbli i ovisshet huruvida Harald ställer in premiären på Dödsdansen, är svårt att tolka annat än som att någ­ra svar inte finns på det här problemet.Ändå är det detta som Anita Walls hustru Inga försöker pressa fram när hon ställer ultimatum inför framtiden. Argumentationstekniken i den rollen bygger på utpressning genom att anlägga martyrskapets alla attribut. Men knappast är det några rena motiv som styr hennes oro för den hjärtsjuke makens liv. Snarare handlar det om dubbla budskap och en i hög grad tvetydig omsorg, något som Wall verkställer med en hel del finess. Och visst låter det som flera takter i förväg ur Dödsdansen, när hon hugger på de ställen i veka livet där träffarna ger största effekt.Då är Alexandra Rapaport i rollen som dottern Katarina i stället den gestalt i dramat som allra bäst svarar mot vidden och djupet hos sätten att närma sig pjäsens grundläggande frågor.I den mån man kan tala om vad ett liv kostar en människa och hennes omgivning, är det Rapaports känsligt och övertygande gestaltade Katarina som personifierar detta prob­lem.Att Birro lyckats göra denna dimension hos sitt drama så omvälvande och gripande hör samman med att han helt avstått från att moralisera. I stället finns hos denna Katarina en förmåga att se förbi alla förbehåll för att i stället upptäcka vad som utspelas på den existentiella scenen utan jagförsvar eller förklädnader.Det är i den meningen hon sett sin pappa när denne i likhet med astronauten Neil Armstrong företagit en andlig resa i rymden och i konstnärlig mening befunnit sig på månen. Det var när han kväll efter kväll som Ryttmästaren i Strindbergs Fadren uttryckte sin nakna förtvivlan vid insikten om att dottern Berta inte var hans.Och det är också i en motsvarighet till denna scen hela den här föreställningen till slut landar. Låt vara att den kärlek som Börje Ahlstedts Harald, nu med sitt eget om än vuxna barn i famnen, under ett långt skådespelarliv försökt bli delaktig av kommer från ett aningen oväntat håll. Men onekligen får därmed pjäsens budskap om teatern som livsinnehåll och mening i tillvaron en räckvidd och en allmängiltighet, som inte längre har särskilt mycket att göra med vare sig konstnärsmyten eller frågan om det kreativa arbetets pris. Snarare med den fråga om vad det är att vara människa som också den ingår i det här dramats många öppet redovisade förutsättningar.