Den argentinske författaren Manuel Puigs roman ”Spindelkvinnans kyss” gavs ut första gången i mitten av 1970-talet, i diktaturens Argentina, men förbjöds nästan genast. Puig skildrar i sin roman två cellkamrater i ett argentinskt fängelse. Den ene, Molina, är homosexuell och straffad för otukt. Den andre, Valentin, är revolutionär och politisk fånge, utsatt för fängelsets tortyr. Relationen mellan de båda männen kompliceras av såväl dolda motiv som uppblossande känslor. Här finns alltså en tydlig nerv och konflikt, tacksam att dramatisera. Så har romanen också blivit teater, film och musikal under årens lopp.
I mitten av Uppsala stadsteaters lilla scen har de två fångarnas cell skapats, med publiken sittandes runtom. Hängande järnstänger, som också fungerar som ett slags klockspel, får agera cellväggar. Annars bara två sängar, några hinkar, en spisplatta. På väggarna, bakom två av gradängerna, projiceras ibland även rörliga bilder. Dessa fungerar främst som understöd till de berättelser med vilkas hjälp Molina försöker skapa en illusion av frihet. Stora delar av dramat består nämligen av filmer som Molina återberättar för sin cellkamrat. Berättelser som revolutionären Valentin med en viss, åtminstone spelad, motvilja lyssnar till. I botten av Puigs drama finns konflikten mellan idealisten och eskapisten.
Här är det Francisco Sobrado och Özz Nûjen som gestaltar Valentin respektive Molina. Förhandssnacket har så klart i första hand kretsat kring Nûjen. Visst har han stått på teaterscenen flera gånger tidigare, men knappast i en sådan här roll. Detta är ju något helt annat än den Truffaldino han gör på stora scenen. Och jo då, Nûjen klarar det fint. Han gör en förvånansvärt nedtonad Molina, långt ifrån någon överdriven dragqueen-stereotyp. Sobrado gör sin Valentin brinnande och passionerad, lite som den Raskolnikov han gjorde i monologföreställningen ”Brott och straff” för ett par år sedan. Dock är samspelat till en början en aning trevande och nyanserna i spelet är inte alltid de mest finstilta. Det senare beror dock nog främst på texten. Men det tar sig efterhand. Till slut blir samspelet, som i den fina tvagningsscenen, både ömt och rörande.
Även föreställningen som helhet växer med tiden. Och när vi kommer fram till den märkliga och drömska slutscenen, med Laura Kiehne sjungandes ett isande vackert Requiem, då har detta fängelsedrama till sist också lyckats fängsla oss i publiken.