Två av den norska regissören Eirik Stubøs senaste uppsättningar på Stockholms stadsteater har, i mina ögon, varit mästerverk – den jazzblåa tolkningen av Lars Noréns Stillheten och senast den hö- och cowboydoftande versionen av Tjechovs Onkel Vanja. När Stubø nu tar sin karaktäristiska och oerhört stilfulla teaterestetik till stadsteaterns stora scen känns det mesta igen.
Det första som möter publiken är en i det närmaste tom scen som efterhand, på typiskt Stubø-manér, i ett stilla konfettiregn fylls av körsbärsträdens rosa blomblad. Annars är scenografin nästintill obefintlig. Inget ska få störa den enkla skönhet som finns i skådespelare som rör sig på en scen. Som vanligt arbetar Stubø här med variationer mellan avstånd och närhet. Skådespelarna är mickade vilket gör att dialog kan föras över stora avstånd på scen, men som också öppnar möjligheten för ett lågmält, nästan viskat, spel. Jag tror att Stubøs mål är att skapa föreställningar där allt är avklarnat, där inget onödigt ställer sig i vägen för texten. När det fungerar blir resultatet oerhört rent, men samtidigt kraftfullt – uppsättningar klara som vatten.
Stubøs finstilta registil passar det tjechovska vemodet utmärkt. Här har historien om aristokratfamiljen som tvingas sälja sitt belånade gods och se den älskade körsbärsträdgården huggas ner blivit en melankolisk meditation över tidens gång. I centrum står Helena Bergströms Andrejevna och Magnus Kreppers Lopachin. Det är dock inte det individuella, utan ett starkt kollektivt ensemblespel, som bär föreställningen. En ovanligt bred ensemble dessutom; från unga Anna Åström, via hunden Liv, till snart 90-åriga Ingvar Kjellson. Dock skulle jag vilja lyfta fram två av rollistans doldisar: Ralph Carlssons Simjonov och Jan Myrbrands Epichodov. Två tragikomiska Tjechovnarrar som visar att författaren visste vad han gjorde när han satte genrebeteckningen komedi på sin pjäs.
Stilla och långsamt låter Stubø Tjechovs drama flyta fram. Ibland blir regissörens kärlek till det subtila och rädslan att överdramatisera att det hela gränsar till det ogestaltade och stumma. Men slutet är snudd på magnifikt. Stubø låter här nedhuggandet av körsbärsträdgården bli nedmonterandet av den föreställning vi ser. Scenarbetare börjar sopa ihop konfettibladen som täcker scenen, ljusrampen hissas ner från taket, skådespelarna gör sig redo att gå hem. Och till sist reduceras återigen allt till den tomma scenen, ända tills Ingvar Kjellsons Firs sitter där ensam kvar, suckandes över livets korthet. Och då, när Kjellson helt enkelt bara sitter där på scenkanten, är det svårt att inte drabbas av Stubøs rena estetik. En skådespelare på en scen. Det är faktiskt bland det vackraste som finns.