Det är inte svårt att göra Brecht tråkig. Faktum är att några av mitt livs sömnigaste teaterupplevelser har jag haft tillsammans med den teaterrevolutionäre gamle tysken. Det är lätt att göra Brecht, med hans marxistiska agenda och ofta bestämda budskap, till övertydlig plakat- och pekpinneteater. Konst med ett alltför tydligt ärende blir ofta väldigt platt. Konst bör, för att bli intressant, vara en sökande gestaltning av en frågeställning, inte en redovisning av ett redan på förhand bestämt svar. Om man vet precis vad man vill säga har jag svårt att se varför man väljer ett konstnärligt uttryck som sitt medium.
Men Brecht måste givetvis inte göras på detta övertydligt tråkiga vis. Och i genombrottsverket Tolvskillingsoperan, som kan ses som den första moderna musikalen, finns tillräckligt med dramatik, humor och färgstarka karaktärer för att skapa en underhållande afton på teatern. Plus, så klart, några klassiska sångnummer.
Regissör Dennis Sandin har här lyckats undvika tråkighetsträsket genom att, en aning motsägelsefullt, extra tydligt understryka just de brechtianska dragen. Sandin har vridit upp Brechts berömda förfrämligande till max och därigenom skapat en föreställning som visar på textens ironiska men också politiskt subversiva kvaliteter. Med förfrämligande försökte Brecht, genom exempelvis direkt tilltal till publiken eller inflikade kommentarer, bryta publikens vaneseende och visa på att det som sker på scen inte är verklighet utan konstruktion. I förlängningen, menade Brecht, skulle detta leda till att publiken även insåg hur samhället utanför var en konstruktion, och därför också möjligt att förändra.
Så fort man som publik kliver in i stora scenens salong blir man med ens varse att detta är konstruerad verklighet och ingenting annat. Det är ett liksom halvfärdigt scenbygge, så att säga fortfarande under konstruktion, som möter en, mest liknande en lagerlokal med trälådor, där scenarbetare fortfarande ordnar det sista och vi kan se skådespelarna värma upp vid sidan av scen. De medverkande bär alla rockar där det på ryggarna står ?Emma ? frilans? eller ?Göran ? fast anställd?. Inte bara en smart förfrämlingseffekt utan också helt i linje med pjäsens tema om hur vi alla är varor på en rå och samvetslös marknad, att vi alla kan köpas och säljas.
Sandins uppskruvade version av pjäsen ger gott utrymme åt det absurda och komiska. Här kommer gestaltningen, inte budskapet, i första rummet. Ibland slår det över i en slags självbespeglande teater och ibland bli det lite väl mycket show, lite nummervarieté av det hela. Men för det mesta blir det, mycket tack vare en genomgående god ensemble, väldigt underhållande. Mest imponerar kanske Mari Götesdotter, som gör sin lätt pimpinätta Polly med en perfekt avvägning mellan teatralitet och äkthet. Dessutom har hon de röstresurser som Weills musik kräver. För några år sedan gjorde Helen Sjöholm samma roll i Lars Rudolfssons uppsättning. Götesdotter är faktiskt inte långt ifrån Sjöholms uttryckskraft.
Pjäsens mest tacksamma och berömda roll är så klart Mackie Kniven, som Robin Keller gör till en ovanligt slemmig psykopat, dock inte utan förmildrande humor. Nämnas måste också Aksel Morisses polischef Brown, som briljerar i sin underbart överdramatiska komik. Morisse spelar också en central roll i pjäsens avslutning. Här ska för den som är obekant med pjäsen inte för mycket avslöjas. Men man kan säga att Brecht sparar sin största förfrämlingseffekt till finalen, som Sandin här låter blomma ut till fullo. Det är riktigt roligt.
Det är med andra ord ingen risk att somna under den Tolvskillingsopera som Sandin & co i höst bjuder Uppsalapubliken på.