Häromåret gjorde danska regissören Vibeke Bjelke Lars Noréns ”Som löven i Vallombrosa”, en parafras på Tjechovs ”Måsen”, på Dramatens lilla scen. Nu gör Bjelke Tjechovs original, fast i Lars Noréns bearbetning, på Dramatens stora scen. Redan där finns ett slags metaperspektiv, som också tas till vara på i själva uppsättningen. Första akten, där Konstantin visar upp sin märkliga monolog för den kräsna publiken, utspelar sig här på en scen på scenen. Teater på teatern. Det är genom en rad sådana förtydligande bilder som Bjelke tycks ha närmat sig Tjechovs pjäs.
Ett av de element som här tillspetsats och koncentrerats är konflikten mellan Arkadina och sonen Konstantin, som i denna norénska tappning fått drag av oidipalt mor-son-drama. Här med en intensiv och övertygande Christoffer Svensson som sonen och en monstruös och briljant Stina Ekblad som modern. I en central scen försöker Svenssons Konstantin rent faktiskt krypa tillbaka in i sin mammas livmoder. Det är en övertydlighet som passar Tjechov riktigt illa. Tjechov är ju de subtila mångtydigheternas, knappast övertydligheternas, dramatiker. Det sävliga vemod och den poetiska stämning vi lärt oss förknippa med Tjechov ser man här inte särskilt mycket av.
Uppsättningens poänger finns istället i de slående anknytningar som görs till vår egen tid. För detta är en föreställning som både bildligt och bokstavligt rör sig in mot samtiden. Bokstavligt för att kostym och dekor genom de fyra akterna får alltmer samtida drag. Bildligt för att Bjelkes tolkning rör vid några av vår individualistiskt fixerade kulturs allra mest skälvande smärtpunkter. Här möter vi nämligen en samling människor så hopplöst instängda i sina egna livsprojekt att den lycka och den kärlek de så innerligt längtar efter blir omöjlig att uppnå. Här blir baksidorna av vår tids främsta imperativ, självförverkligandet, plågsamt tydliga: Ensamheten, egoismen, den förlamande kontaktlösheten. Och så blir det, som för Konstantin, till slut omöjligt att leva. Hans självmord blir här inte som i Tjechovs text förmedlad genom en stilla viskning, utan gestaltad i naken konkretion, med gevärspipa i mun och allt. Ännu ett förtydligande. Eller en övertydlighet. Vilket man vill.
Så även om denna mås stundtals ljuder i skrikigaste laget finns det ändå anledning att lyssna till dess nattsvarta klogorop. Kanske skriker den så högt för att den faktiskt har något viktigt att säga oss.