Jag tror inte att man överdriver allt för mycket om man kallar Vilhelm Mobergs utvandrarserie för nationalepos. Inte bara själva böckerna, utan även Jan Troells fantastiska filmatiseringar och Ulvaeus/Anderssons musikal, har gjort berättelsen om Karl Oskar och Kristina till kulturellt allmängods. Det kan vara både en tacksam och en svår utgångspunkt för den regissör som väljer att iscensätta en sådan välkänd historia. Tacksam för att man inte behöver förklara så mycket, inte ödsla allt för mycket energi på själva intrigen (den kan ju alla), utan gå direkt på tolkningen; hjärtat av historien.
Jag upplever det som att det är vad Mats Ek har gjort i sin närmare fyra timmar långa version på Dramatens stora scen; i en säregen tolkning lyft fram kärnan i berättelsen. Eftersom det är Mats Ek vi talar om är det givetvis kropparna och rörelsen som står i centrum. Eks karaktäristiska, stiliserade men mycket uttrycksfulla, närmast suggestiva, koreografi betonar det fysiska, det kroppsligt tunga, i Mobergs text. Och det är de rena dansinslagen som utgör föreställningens höjdpunkter. Rolf Lassgårds sorgedans över den döda dottern exempelvis. Djupt gripande.
Men även i övrigt är det en visuellt expressiv föreställning. Scenrummet utnyttjas till fullo, både på höjden och på djupet. Spelet tar sig med hjälp av kamera och livevideo till och med under scenen. Två stora flyttbara skärmar kan bli leråker, gröngräs, hav och stjärnhimmel. Det är väldigt snyggt.
En del höjde kanske en aning på ögonbrynen när de hörde att det var Rolf Lassgård och Stina Ekblad som skulle gestalta Karl Oskar och Kristina. De är ju betydligt mycket äldre än sina rollkaraktärer. Men både Lassgård och Ekblad spelar med en övertygande mognad. Det är nyanserat och balanserat. Även draget att låta barnen spelas av vuxna skådespelare fungerar alldeles utmärkt.
Slutet, som utan att avslöja för mycket, placerar utvandrarna i vår samtid kan jag inte riktigt bestämma mig för om det känns träffsäkert eller bara sökt. Tanken är givetvis både sann och god. Mobergs utvandrare finns ju här och nu, överallt, mitt ibland oss. ”Vi bor på migrationens planet”, som Ola Larsmo uttrycker det i programmet. Men kanske blir slutscenen ändå i övertydligaste laget.
Men alla invändningar man eventuellt kan ha är bara ytterst små randanmärkningar. Mats Eks ”Utvandrarna” är en drabbande stark teaterupplevelse, i sina bästa stunder rent magnifik.